Dagen efter – själsligt bakfull

Andra uppsättning av lajvet har just gått av stapeln. Projektet som varit både min bebis och min värsta fiende under mer än ett år går mot sitt slut.

Jag spenderar nästan två hela dagar i soffan med en filt över mina knän. En dator, en tekanna och en låda kokosbollar blir mina verktyg för att ta mig igenom det här. Jag älskar att ha min familj nära, min sambo, mina katter och min hund, men jag kan inte riktigt förklara det som pågår i mig för dem just nu.

Jag läser allt som skrivs på nätet om mitt lajv med nästan pervers iver. Alla statusuppdateringar, alla kommentarer, tittar på alla bilder. Vissa om och om igen. Jag vill veta hur mina deltagare mår, vad de känner och vad de tänker.

Det här lajvet var inte som något annat lajv jag arrangerat. Det här lajvet handlade om våld, missbruk, utsatthet, desperation, svek, död, rädsla, instängdhet… Allt det dåliga hos mänskligheten inklämt på 23 timmar. De få ljusglimtar som fanns i form av vänskap och kärlek gjorde bara mörkret så mycket mer kompakt. Och såhär efter lajvet måste man hantera det faktum att allt detta mörker, all denna ondska, är något som vi arrangörer skapat. Visst var det just det som deltagarna ville ha och därför de skrev upp sig för att delta och spela ut berättelserna, men det är ändå vi som ligger bakom upplevelsen.

Någon beskriver ett hemskt minne från lajvet och jag grinar. På något annat ställe stöttar folk varandra och ger kärlek i överflöd. Då grinar jag också. Hela jag är som ett öppet sår. Fysiskt är jag rätt ok (förutom ömma fötter, träningsvärk i ben och rygg, nariga läppar och trötta käkar efter att ha bitit ihop ganska konstant i ett par dagar), men själsligen behöver jag hitta tillbaka till vem jag är. Alla hemskheter jag utsatt deltagarna för måste jämkas in med min självbild. Mörkret i visionen som en gång föddes i min hjärna måste plockas fram, analyseras, och ges namn för att jag ska kunna få perspektiv på den. Det är smärtsamt. Det är jobbigt att behöva möta sin egen förmåga till ondska, lika jobbigt är det att möta det destruktiva i sin skapelse. Jag har producerat ett scenario som får folk att gråta, ha mardrömmar, ångestkänslor… Det faktum att min lajvidé skakar om folk är något jag måste kunna förhålla mig till och kunna stå för.

Den jag en gång var, är jag inte längre. Det är egentligen sant varje morgon när vi vaknar upp, för vi förändras av alla våra upplevelser, erfarenheter och nya tankar. Men ibland är det djupare förändring än vanligt. Det låter säkert väldigt drastiskt och hemskt, men det är det egentligen inte. Vi växer som människor av att öppna oss själva för nya insikter och inkorporera dem i hur vi ser oss själva. Det är något vi gör hela tiden utan att tänka på det. Men ibland händer större kliv på en gång och då kan marken under våra fötter börja skälva. Som en ålderskris, eller att förlora jobbet, eller få ett handikapp. För förändring är läskigt. Men jag har förändrats av den här upplevelsen. Och jag är ändå alltid mig själv. Jag har fått massor av nya erfarenheter genom det här projektet, lärt mig nya saker, förkastat vissa sanningar och upptäckt nya. Men framförallt har jag vuxit som människa genom att se mina deltagare i ögonen. Jag har mött mitt eget inre mörker, för jag har sett det speglas i deras ögon när de berättat om våldtäkter, misshandel, förnedring och sorg som de upplevt.  Och det är jobbigt. Som fan. Men jag skulle aldrig vilja ha det ogjort.