Vad säger lagen om… allemansrätt (tält, fordon, nedskräpning mm.) och lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.4 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.3 Allemansrätt

Allemansrätten innebär i stort att alla och envar har en begränsad rätt att använda någon annans fastighet (mark och vatten) främst genom att färdas över den och under kortare tid uppehålla sig där. Denna rätt gäller även om inte ägaren eller den som annars bestämmer över fastigheten har samtyckt till att marken eller vattnet används. Allmänheten får dock inte ta sig sådana friheter att markägaren eller fastighetens invånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada. Man får till exempel inte färdas över mark med nyplantering av skog eller åkermark mellan sådd och skörd. Däremot får man färdas över en skogsplantering som inte är nyplanterad, skogsmark, äng eller betesmark. Den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, orsakar skada på egendom är enligt allmänna regler skyldig att ersätta skadan (Bengtsson, 2004). 35

Miljöbalken (1998:808), 7 kap. 1 § föreskriver att var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den. Det vill säga den att som rör sig i skog och mark är skyldig att ta hänsyn till växt- och djurliv likaväl som till andra människor som ägnar sig åt friluftsliv (Bengtsson, 2004).

En större grupp som håller till på ett begränsat område kan orsaka större skador och obehag för en markägare än denne rimligen bör tåla, även om varje enskild person är varsam och hänsynsfull. Syftet med allemansrätten har varit att reglera den enskildes rörelsefrihet i skog och mark och inte att underlätta för någon att affärsmässigt använda marken på markägarens bekostnad. En dom i Högsta domstolen, det så kallade ”Forsrännarmålet” (NLA, 1994), fastställde dock att det inte fanns något hinder att utnyttja allemansrätten kommersiellt. Vidare sägs det i ärendet att, markägaren ändå kan förbjuda detta, om nyttjandet är så intensivt att det medför skador och olägenheter av betydelse för markägaren. Om till exempel en stig trampas upp av en större grupp individer kan detta ses som skada på markägarens mark, varvid till exempel arrangören kan få ersätta bevislig ekonomisk skada om denne borde ha insett risken med att sällskapet passerade över den känsliga marken (Bengtsson, 2004). En arrangör bör därför alltid skaffa medgivande från markägaren till arrangemang som medför klara skaderisker, samt se till att deltagare inte passerar över särskilt känsliga områden (>Se kap. 4.4.1.4 Avspärrning i orginalkällan<).

 

3.1.3.1 Fordon

Rätten att färdas i skog och mark har aldrig innefattat trafik med motorfordon (Bengtsson, 2004). Den som äger enskild väg har rätt att förbjuda motortrafik på vägen. Trafik med motordrivna fordon anses medför sådan risk för förslitning av enskilda vägar att den som skall underhålla vägen inte rimligen skall behöva tåla trafiken. Förbudet skall vara utmärkt med vägmärke eller på annat tydligt sätt (Trafikförordningen (1998:1276), 10 kap. 10 §). Överträdelse kan medföra bötesstraff (Trafik-förordningen (1998:1276), 14 kap. 3 §).

Om statsbidrag utgår till underhållet av enskild väg måste den i regel hållas öppen för allmänhetens biltrafik. Detta som en motprestation för bidraget. Efter begäran från markägaren kan kommun eller länsstyrelse besluta att också annan trafik kan förbjudas på väg såsom ridning (Bengtsson, 2004). Parkering av motorfordon få troligen ske där man får färdas eller intill vägen, då det inte räknas som terrängkörning. Detta förutsatt att parkeringen inte medför någon skada eller olägenhet för markägaren samt att bilisten respekterar ett uttryckligt förbud mot parkering på viss plats (Bengtsson, 2004).

 

3.1.3.2 Tältning och eldning

Vid tältning hävdas det ibland att ett dygn ska vara en tidsgräns. Det är dock svårt att finna ett auktoritativt stöd för att just denna gräns skulle vara juridiskt viktig (Bengtsson, 2004). Sannolikt har det mer betydelse hur pass diskret tältningen är. Sker tältningen dessutom långt ifrån ett bostadshus i ett skogsområde får man troligen stanna flera dagar. Det är däremot tveksamt om ens en natts tältning kan accepteras i närheten av en bostad (Bengtsson, 2004). Hänsyn måste även tas till att en grupp som tältar har större påfrestning på marken än vad en enstaka individ har. Vid sådana läger bör kon-takt med markägaren först ske.

Eldning i skog och mark är tillåtet bara med största försiktighet. Den som eldar kan bli ersättnings-skyldig för eventuell uppkommen skada.

 

3.1.3.3 Naturprodukter

Rättsreglerna är ganska precisa, när det gäller vad man får plocka i naturen. Enligt Brottsbalken (1962:700) 12 kap. 2 § få allmänheten inte tillgodogöra sig vad som helst. ”Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant som ej är berett till bruk dömes för åverkan” (till böter). De naturprodukter som inte omtalas i denna bestämmelse får plockas, såsom vilda bär, vilda blommor och andra örter, svamp och kottar. Mindre nedfallna grenar och kvistar räknas inte som vindfälle och kan plockas från marken. Det är troligt att enstaka löv och gräs som växer i skogen, där inte skogsbete förekommer, får plockas. Dessutom får troligen även enstaka mindre stenar plockas (Bengtsson, 2004).

 

3.1.3.4 Nedskräpning

All nedskräpning utomhus på platser dit allmänheten har tillträde eller insyn är förbjudet enligt Miljöbalken (1998:808), 15 kap. 30 §. Detta gäller med andra ord både i naturen och bebyggda områden (Bengtsson, 2004). Enligt Miljöbalken (1998:808), 29 kap. 7 och 11§§ kan den skyldige straffas om inte nedskräpningen kan anses som ”ringa”. I bedömningen tas hänsyn till om skräpet kan medföra obehag för andra eller risk för skada på människor, djur eller annan egendom samt till hur pass välbesökt platsen är. Det är svårare att få bedömningen ringa vid välbesökta platser.

Hänsyn tas dessutom till den totala nedskräpningen. Om flera personer slänger en konservburk var i ett skogsområde kan det samlade resultatet innebära ett ingripande mot den enskilde nedskräparen, då det i detta fall inte anses som ringa i lagens mening (Bengtsson, 2004). Arrangemanget bör därför se till att nedskräpning i naturen inte sker genom att erbjuda möjligheter för deltagarna att slänga skräpet på avsedda platser (>Se kap. 4.3.5.2 Sophantering<).

 

Av resonemangen i kapitlen ovan kan slutsatsen dras att ett större lajvarrangemang inte kan arrangeras med stöd av allemansrätten, utan tillstånd från markägare krävs.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s