Vad säger lagen om… ansvar för skadeförhindring och skadebegränsning och lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.5 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1″).

 

3.1.5 Skadeförhindrande och skadebegränsande åtgärder

Den enskilde, vare sig det är en fysisk eller juridisk person, har ett primärt ansvar för att skydda liv och egendom och att inte orsaka olyckor. Begreppet den enskilde omfattar allt från en enskild medborgare till företag, föreningar och organisationer (Bengtsson, 2010). I första hand är det den enskilde som ska vidta och bekosta åtgärder som syftar till att förhindra olyckor och begränsa konsekvenserna av de olyckor som inträffar (Proposition 2002/3:119, s. 35 f). Ingripandeskyldigheten för stat och kommun infaller först när den enskilde inte själv klarar av att skydda sig (SOU 2002:10 s. 152 f.). Med andra ord är det den enskilde som bär det primära ansvaret för att förebygga och hantera olyckor. Det är enbart när den enskilde inte kan hantera olyckan som det allmännas ansvar för att bedriva räddningstjänst träder in, vilket i sig inte fråntar den enskilde dess ansvar för dess egendom (Bengtsson, 2010).

Eftersläckning vid till exempel en skogsbrand räknas normalt inte som räddningstjänst, vilket innebär att kostnaderna som uppstår vid eftersläckning ska belasta ägaren eller dennes försäkringsbolag. Fullföljer inte ägaren sina förpliktelser kan räddningsledaren besluta om att räddningstjänsten ska genomföra eftersläckningen på ägarens bekostnad, utan ägarens uttryckliga beställning eller godkännande (Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 3 kap. 9 §)(Bengtsson, 2010).

Byggnader på lajv är ofta av en kulissartad natur och kan många gånger monteras ner och upp igen utan större besvär. Många områden har emellertid byggt upp fasta byggnationer. Då kan också högre krav komma att ställas på ägarna eller nyttjanderättshavarna. I Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 2 kap. 2 § står det att ”ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skall, i skälig omfattning, hålla utrustning för släckning av brand och livräddning vid brand eller annan olycka”. Till exempel brandsläckare och brandvarnare. Denne ska också ”vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand”.

Med nyttjanderättshavare menas inte den tillfälliga deltagaren/besökaren utan det syftar på den som i egenskap av arrendator, hyresgäst eller annars innehar egendom med nyttjanderätt (Proposition 2002/03:119, s. 51 samt Proposition 1985/86:170, s. 84). Med andra ord arrangören eller områdesansvarige. Begreppet ”annan anläggning” skulle kunna tolkas som ett arrangemangsområde. Det är därför troligt att krav kan ställas på ett lajvarrangemang att det ska finnas utrustning för ”släckning av brand och livräddning vid brand eller annan olycka”, då det ställs sådana krav på anordnade campingplatser (SRVFS 2004:12).

Som tidigare nämnts så ställs det även krav på att ett arrangemang ska se till att ”förebygga brand och hindra skador eller begränsa skador till följd av brand” viket borde betyda att krav kan ställas på ett arrangemang att till exempel eldstäder måste kontrolleras som ett led i det förebyggande arbe tet. I Statens räddningsverks författningssamling (SRVFS 2004:3) tolkas det att ett skäligt brandskydd innebär att man bör bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete (Systematiskt brandskyddsarbete (SBA) = Kan ses som ett sätt att ha ordning och reda i sitt brandskydd. Dokumentationen av brandskyddet bör anpassas efter verksamheten och vara tillräcklig för att säkerställa underhåll och att skäliga brandskyddsåtgärder, både tekniska och organisatoriska, vidtas (MSB, 2011). )

Tillfällig camping i till exempel skog eller äng omfattas dock inte av anläggningsbegrepp ovan (SRVF 2004:12). Säkerheten bör emellertid prioriteras och arrangören bör se till att det även här finns utrustning att tillgå och att ett aktivt arbete bedrivs för att förebygga olyckor.

 

Ur juridisk synpunkt är det den som står som ansvarig i polistillståndet (om sådant finns) som är ytterst ansvarig för säkerheten på ett arrangemang (Säterhed red. 2008). Om säkerhetsansvaret delegeras till någon annan bör detta skriftligt dokumenteras, tillsammans med en arbetsbeskrivning där det framgår vilket ansvar och vilka befogenheter som överlåtits.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s