Att arra lajv med utmattningssymptom

…eller ”hur du planerar när du bara har en halv hjärna”…

Jag heter Constance, och jag återhämtar mig efter en utmattning.

Jag arrangerar också lajv.

Det är mycket svårare med den punkten nu än innan min utmattning, och jag har många gånger undrat om det är värt all den energi, alla de skedar, som jag lägger på det. Jag kommer varje gång fram till att, ja det är det.

Det är vetenskapligt bevisat att vid utmattningsdepression och depression skadas de kognitiva färdigheterna. Minnet till exempel. Mitt är som en schweizerost. Jag skriver upp allt, har ständiga påminnelser i mobilkalendern och ber vänner och sambo påminna mig om vi bestämt något till senare. Simultanförmågan påverkas också, och möjligheten att planera och fokusera. Samt det där med att uttrycka sig.

Ingen får korra den här texten. Vanligtvis får någon korra allt jag skriver officiellt. Jag kan nämligen inte uttrycka mig som jag gjorde förut. Tankarna fastnar någonstans mellan hjärnan och fingrarna. Att diskutera på en akademisk nivå är nästintill omöjligt nu. Jag har all den här kunskapen men den kan inte draggas upp från under det där grå islagret som min utmattning skapade. Jag är inte bra på “finliret” som jag uttrycker det. I stället får jag luta mig mot andra egenskaper jag har: empati, moral, humor. Jag gillar vem jag är, men det blir fel när jag ska skriva.

Det är inget fel på min kreativitet. Jag får nya idéer varje dag. När jag får feeling kan jag skriva sidor av stämningstext och jag har full koll på vad som behövs för att fysiskt anordna ett lajv. Lokal? Check. Mat? Check. Vad deltagarna får spelmässigt? Check. Men det tar längre tid för mig, och ibland kommer bara hälften ned i skrift. Vadå, det här vet väl alla, kan jag säga till den vän som korrläser. Ja, men du måste berätta det ändå, säger hen tålmodigt. Då kan jag i stället bli för hård, och lägga ner regler i text med militärisk precision. Vilket är bra när det handlar om trygghetsregler, men kanske inte när man ska skriva vad som gäller i matväg.

Fick jag bara ned hälften nu också? Hänger du med på vad jag menar? Jag kan inte se sånt längre, och det gör så ont. Jag brukade ha full koll och nu ser jag inte ens om min text är förståelig. Det tar stopp, det finns ett filter som hindrar mig från att berätta vad som skapas inom mig. Och ibland finns det inget alls som vill komma ut, och då känner jag mig ledsen och dum. För hur kan jag inte veta vad jag ska säga? Jag brukade alltid veta.

Men vet du? Det är okej. En arrangör är inte ett övernaturligt väsen som måste kunna allt och vara på alla platser samtidigt. Jag kan komma på ramen, så får du korra min text. Någon annan kan planera och laga maten. Den som vill hjälpa till men inte vara inblandad hela tiden kan få köra arr-bilen, och någon annan kan få ha som enskilt ansvar att lägga in alla kvitton i budgeten. Vi hjälps åt, och det gör mig inte mindre till en arrangör. Jag blir bara en arrangör med ett jävligt bra team. Inte så himla bara egentligen. Det är helt jävla awesome att jobba ihop med ett bra team.

Så om du åker på ett av de lajv jag arrangerar kommer jag att göra allt jag kan för att du ska vara trygg. Jag kommer att se till att du har mat och nåde den som beter sig illa mot dig.

 

Men någon annan kommer att ha ansvar för din intrig. Och det är okej.


Jag som skrivit den här artikeln heter Constance Bell-Long och bor i Stockholm. Jag är lajvarrangör, beteendevetare, nördfeminist och tedrickare.

constance

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s