Musiken som dräkt i Aslans Jyhad

I helgen var jag på en testrunda för lajvet ’Aslans Jyhad’, där spelare får möjligheten att bli heliga krigare i Aslans krig mot Häxan i det magiska landet Narnia. Det var kort och intensivt och episkt. Någon annan kanske skriver mer om själva lajvet, men jag vill ta upp ett specifikt designval som för mig gjorde oerhört mycket för känslan och stämningen och det är valet att låta musik spelas konstant.

Vi hade tre olika settings på detta lajv. I det stora rummet (”Slottshallen”) där Aslans tillfångatagna paladiner befann sig  80% av tiden spelades soundtracks från de olika ”nya” Narniafilmerna. I en liten nisch utanför (”Kapellet”) spelades sång av georgiska munkar. I de rum som vi fick uppleva livet ’Utanför Garderoben’ spelades sorgsam musik, föreläsningstal eller annat i bakgrunden som kunde förstärka det som pågick.

Inom en gren av socialpsykologin finns det något som heter indexikalitet. Det är ett begrepp som enkelt uttryckt pekar på kontextens vikt för att förstå ett sammanhang eller en situation. Inom en situation finns det vissa markörer som för de invigda visar på hur man ska tolka situationen men även vilket som är det önskvärda beteendet. Om det är ett lajv som är den aktuella situationen så kan markörerna vara den genre som lajvet ska vara i, utrustningen man får ha, språket som används och även lokalen eller området man befinner sig i.

Jag har inte tänkt på innan att man kan byta ut markörer mot varandra, även om jag nu inser att jag godtagit det flera gånger utan att skänka det en extra tanke. Men det är sällan som det blir så tydligt som det blev i helgen. Enligt direktiv från arr hade vi alla mörka, neutrala kläder på oss som på intet vis speglade modet i Narnia. Jag hade min mans svarta pyjamasbyxor och en svart t-shirt, vänd ut och in för att dölja trycket. Andra hade jeans och sneakers, någon hade shorts. Vi hade alla någon form av mantelplagg. Det räckte, för det våra kläder inte uttryckte om ramverket fyllde musiken i. Musiken blev våra dräkter. Jag tänkte inte på hur jag såg ut eller hur någon annan var klädd, för jag var uppfylld av en känsla av att vara oövervinnerlig, stoisk, vis och vacker. Jag var en karaktär från en älskad bok från min barndom på ett sätt som jag inte känt sedan jag faktiskt var barn. I kapellet fylldes jag av vördnad inför de makter jag tillbad, jag talade med låg röst och uttryckte mig med ödmjukhet och respekt. Utanför Garderoben var allt extra avskalat och sterilt för mig, jag vet att andra spelare fick andra upplevelser. Mina känslor trycktes tillbaka till förmån för förnuftet och jag fick kämpa för att behålla mitt ’jag’. Allt detta var mycket tack vare de bakgrundsljud jag fick tilldelade mig.

I slutet av lajvet var deltagarna tvungna att välja mellan att leva i ”den verkliga världen” eller i ”Narnia”. Det är egentligen inte konstigt att min karaktär valde Narnia framför någon annan värld, för vem skulle inte vilja återvända till barndomskänslan av att kunna få vara vem som helst; om så bara för en kort stund?

constance
Jag som skrivit den här artikeln heter Constance Bell-Long och bor i Stockholm. Jag är lajvarrangör, beteendevetare, nördfeminist och tedrickare.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s