Krav och löften

Som arrangör vill man gärna försäkra sig om att deltagarna är med på noterna och vet vad de ger sig in på. Vad som förväntas av dem, och vad de kan förvänta sig av arrangörerna. För att konkretisera det kan man göra ett deltagarkontrakt, och kräva att deltagarna läser igenom det innan anmälan. Så mycket mer bindande än så går det väl tyvärr inte att göra, det är väl knappast så att man kan skicka hem en deltagare som sen inte visar sig följa kontraktet, men man har lite mer på fötterna om någon kommer och är upprörd över att man börjat utan dem eller vad det nu vara månde.

Skriv gärna under i blod. Vi kommer göra DNA analys för att försäkra oss om att varje deltagare menar allvar.

Vad kan man tänka sig att skriva in i sitt deltagarkontrakt? Själv måste jag erkänna att jag var frestad att bara ha en lång lista på krav och inte alls komma med några löften. Det vore emellertid att försumma en utmärkt chans att precisera vad det är vi kommer bjuda på, och därigenom också vad som inte ingår. Ingår skrivna roller? Workshops? Mat? Tält? Det här säger något om vad deltagaren behöver och inte behöver förbereda själv. Vad krävs av deltagaren för att arrangemanget ska fungera? Exakta start- och sluttider? Att man läst instuderingsmaterial? Att man pratat ihop sig med gruppmedlemmar? Att man har med sig särskild utrustning? Deltagarkontraktet är ett utmärkt ställe att vara väldigt tydlig med sådant.

Ett utmärkt exempel är Suffragetts exemplariskt tydliga deltagarkontrakt. Här ser vi att arrangörerna berättar vad de tänker leverera samt vad de förväntar sig att deltagarna gör innan lajvet. Det här gör att man som deltagare kan känna sig trygg med att man, om man till exempel har läst allt som heter “obligatorisk läsning” inte har missat någon för spelet väsentlig information. Som synes lovar arrangörerna att lajvet ska hållas i Hallwylska palatset, så när det blev omöjligt för söndagsuppsättningen hörde arrangöererna av sig till alla söndagens anmälda och gav dem möjligheten att hoppa av lajvet och få hela sin avgift tillbaka. Ett mycket snyggt sätt att ta ansvar för kontraktet och brott emot det. (Så vitt jag vet var det endast några få deltagare som valde att hoppa av.)

Överlag gäller att man ska vara försiktig med vad man som arrangör utlovar. Om det finns risk att budgeten inte håller för fancy champagne eller tidsramen inte räcker för 150 handskrivna brev så lova det inte till deltagarna. Låt det istället bli en positiv överraskning om det skulle funka. Roliga överraskningar gör deltagare peppade och nöjda, otrevliga överraskningar kan sänka ett i övrigt kul lajv.

Sen är det som sagt lockande att göra en rigorös lista över krav på deltagarna… Men det kan finnas en poäng i att inte ta i från tårna. Har man 30 sidor världsbeskrivning som man vill att lajvarna ska läsa? Dela upp det i 10 sidor obligatorisk läsning och extramaterial för de som vill. För vissa har inte lust och möjlighet till att förbereda sig i månader innan ett lajv och andra älskar att gotta ner sig i allt man ger dem.

I vårt fall kändes det viktigt att veta att våra deltagare är åtminstone mentalt förberedda på att vi eftersträvar ett lajv med en dehumaniserande stämning. Det här innebär att de behöver vara beredda på att olika övergrepp kan förekomma i spel. Det innebär däremot naturligtvis inte att de måste vara beredda på att utstå övergrepp, utan tvärt om vill vi att de lovar att efter bästa förmåga säger ifrån med hjälp av våra säkerhetsord om något händer som de inte vill vara med om. Det vi är ute efter är vad som brukar kallas för ”informed consent”. I vårt fall, vi meddelar våra deltagare om att lajvet kommer kunna bjuda på ganska obehagliga upplevelser. De som vill ha den sortens upplevelser anmäler sig och kommer mentalt förberedda medan de som inte vill ha den sortens upplevelser kan välja att inte delta. Vi använder också deltagarkontraktet till att klargöra vad som gäller vid anmälan och betalning, när man kan få tillbaka deltagaravgiften och när det inte längre går. Kommentarer som de här får oss att tro att vi lyckats väl i vår avsikt att klargöra vad som gäller för Last Will:

Sånthär gör en arrangör både nöjd och stolt!
Sånt här gör en arrangör både nöjd och stolt!
Annonser

Blev det en pojke eller flicka?

Arrangörskolletivet Uttern, Bävern och Orangutangen har kommit till en del av arrangerandet som åtminstone er undertecknande Utter tycker är bland det roligaste. Att skriva rollerna. Man börjar med postitlappar och får efter några månader se livsödena gestaltas i kött och blod och svett och tårar och det är magiskt. Det går att skriva hyllmeter om rollskriverier, och vi har berört ämnet förr och lär göra det igen. Men idag vill jag blogga om en särskild aspekt av att skriva roller. Nämligen kön.

Gender-Balloons-636
Boy or girl or all and nothing of the above?

Till Last Will vill vi göra alla roller spelbara för alla kön, så långt det är möjligt. Därför känns det också viktigt att skriva rollerna könlösa. Det här kan man lösa ganska enkelt genom att skriva rollen i du-form. “Du är en person som gillar att framstå som bättre än alla andra.” Lätt och tydligt. Men, hur göra med andra som omnämns? Särskilt andra spelade karaktärer måste benämnas med ett könsneutralt pronomen, men jag tycker också det känns viktigt att inte specificera könet  på till exempel en partner om det inte verkligen behövs för berättelsen.

På svenska låter det här sig lyckligtvis göras ganska lätt med det nya och underbara pronomet hen. Det funkar också bra i böjningsformer som hens och henom. Jag gillar det skarpt, både för att texten flyter bättre än när man ska läsa hon/han vid varje pronomen och för att hen inte ens är binärt utan helt könsneutralt.

Men rollerna till Last Will ska skrivas på engelska. Och här hopar sig problemen. Det finns minst två olika Wikipediatabeller om olika engelska könsneutrala pronomen. Djungel. Vad göra. Jag rådfrågade FB, och blev tyvärr inte klokare för det. Få verkar gilla de nyuppfunna pronomena som ze, hir och herm. De flesta verkar tycka att they är bra, och själv gillar jag det också. Problemet uppstår nog framförallt för folk som inte har engelska som modersmål och/eller inte så stor vana att läsa they som singularis. Det blir förvirrande, man tror att they syftar på fler än en och undrar vilka de skulle vara. Och om ett pronomen hindrar läsningen och förståelsen av texten är det förstås inte ett bra ordval. Samtidigt vill jag inte köna våra roller.

 FB - a never-ending source of wisdom.
FB – a never-ending source of wisdom.

Vi har för närvarande bestämt oss för att prova använda they trots tveksamheter.  Förslag på hur vi bäst kan lösa dessa problem mottages tacksamt.

En bild och tusen ord.

Härom senast hade Trojkan en skypedejt med bävrar som inte vågade sig ut i spårtrafiken i stormvindarna och soffdejt för orangutangen och uttern som bor i samma stad. Vi har pratat om det ena och det andra, bland annat om estetisk vision.

Som bekant säger en bild mer än tusen ord, och alla vet vi att utskick på flera tusen ord läser ingen men bilderna på hemsidan kommer ni liksom inte undan. Därför planerar vi att ha en photo shoot, så vi kan bygga en särdeles snygg hemsida att släppa lagom till Prolog. Så idag har vi diskuterat vilka bilder vi behöver, vad de ska illustrera och vilken känsla de ska förmedla, samt allt det praktiska – fotografer, rekvisita, modeller och utrustning.

Estetisk vision. Vad är det, och måste man ha en sån?
En estetisk vision handlar om att få det estetiska uttrycket på lajvet – dvs hur det ser ut – att samverka med den känsla man vill förmedla med lajvet. Hur ser en realistisk men lite norensk parterapihelg ut? Ett episkt high-fantasylajv, hur vill vi att deltagarna ska gestalta det? Eller, som i vårt fall, en dystopisk men inte alltför avlägsen framtid präglad av fattigdom och ofrihet. Hur ser en sån – eller snarare känslan av en sån – ut? För att förmedla detta, både känslan och hur man vill att lajvet ska se ut, kan man försöka kommunicera sin estetiska vision redan innan lajvet.

Understockholm-photoshoot
Bild från photo-shooten till Understockholm. Föreställandes er allra käraste anonyma bäver, faktiskt.

Jaha, hur förmedlar man den?
Lämpligen med bilder, antingen foton eller tecknade illustrationer. För att förmedla en känsla behöver bilderna inte vara helt reportage-realistiska, som tagna direkt från lajvet som inte ens har hänt än, utan kan vara mer suggestiva och abstrakta. Vill du att deltagaren ska förstå hur utrustningen ska se ut är dock mer tydlighet av nöden. Beskrivningar kan också vara bra till det, till exempel att hobitar har varma jordfärger och vadlånga kläder på underkroppen.

Hemsidan är en utmärkt plats att ha sina bilder på. Vi planerar som sagt ett photo shoot, då vi tänker ta en uppsjö bilder, så vi kan illustrera både utskick och hemsida och annat man kommer på man vill ha. Kanske en affisch?

Vi vill varna för att använda sig av bilder och fotografier lånade från nätet, även om det är sådana som lagligen får användas. De flesta presumptiva deltagare märker direkt skillnaden, och projektet framstår genast som långt mer professionellt och seriöst om man undviker ett hopplock av andras skapelser och istället skapar egna, speciellt framtagna för arrangemanget.

Och en anonym bäver i annan setting, inför lajvkampanjen Nox Fera
Och en anonym bäver i annan setting, inför lajvkampanjen Nox Fera

Hur använder man den då?
Härom mötet smidde vi storartade planer för hur vi ville förmedla känslan av utbytbarhet och otrygghet genom att ha uniformsplagg som sitter ganska dåligt och har namnskyltar som är lätta att byta. Sen insåg vi att vi inte vill lägga mer än halva budgeten på kläder till just det här lajvet. Då gäller det att lista ut vad som är kärnan i den här tanken och hur vi tar med den in i ett mer budgetanpassad idé.

Och hur kopplar vi lokalen vi klurar på med bilden vi vill ge er av lajvet? Vår hemsidesansviarige arrangörsorangutang har lovat att utforska det. Ni, kära läsare, får ge er till tåls tills hemsidesläppet. Vi arrangörsdjur hoppas på att få soffdejta ihop alla tre en annan dag.

Har man hört på maken – Suffragetter på Hallwylska!

Den 1a februari 2014 (eller den 1a februari 1918, beroende på hur man ser det) går lajvet “Suffragett! Ett lajv om rösträttskampen 1918” av stapeln på Hallwylska Palatset i Stockholm.

Vi har fått en hel del frågor om hur vi fick till samarbetet med Hallwylska. Palatset är ju orört från början av 1900-talet då det gjordes om till ett museum – hur får man chansen att hålla ett lajv i det? Det enkla svaret var att vi frågade, och de svarade ja.

Hallwylska museet. Foto: Wibomskan

När vi efter ett enkelt mail och ett telefonsamtal förstod att Hallwylska var intresserade, så skrev vi ett ordentligt förslag till dem. Vi skrev först ner vad Hallwylska kunde tänkas få ut av det hela i en text som var helt fokuserade på dem. Sedan skrev vi ner vilka krav vi som arrangörer hade både vad gäller de praktiska (yta, tid, exklusiv användning av lokalen, etc.) och det konstnärliga (vårt lajv, vår historia) aspekterna av lajvet.

När man gör en sån lista är det viktigt att man tänker på att samarbetspartnern kanske inte är fullt insatt i lajv, och att man därför måste specificera alla detaljer. Vi var också väldigt tydliga med vilka små finansiella medel vi rörde oss med. Det visade sig att Hallwylska ser lajv som framtidens kultur och gärna ville ha ett samarbete för att lära sig mer. Deras personal verkar väl insatta i vad lajv är för något, så de bjöd in oss till ett IRL möte.

Att lajva på ett museum innebär för oss vissa inskränkningar som gjorde att vi var tvungna att ta ett ordentligt samtal i arrangörsgruppen innan vi gick vidare. Vi får förstås inte sitta i möblerna eller röra vid de fina tapeterna. Vi måste också ha med (och betala för!) tre museilärare som håller koll på oss.

Men, vi bestämde oss för att se begränsningarna som tillgångar istället. De tre museilärararna är vana vid dräktvisningar, dvs. lätt rollspel i tidstypiskt dräkt. Så de kommer få varsin roll som tjänstefolk eller museiarkivarier på Hallwylska. Det gör att de kan använda all sin OFF-kunskap om huset även IN och lätt interagera med och informera sina inlajvbesökare. Att man inte får sitta i möblerna förklaras av att det ju faktiskt var ett museum redan då (tja, inte förrän 1920, och vi spelar 1918, men det är nära nog) och att kvinnorörelsemötet som invaderar Palatset är väldigt spontant bestämt och kraschar rakt in i museiförberedelserna.

Suffragett.

Som motprestation mot att vi slapp betala hyra (men var tvungna att betala lön till museilärarna), ville Hallwylska att vi skulle anordna 2-3 föreläsningar i deras föreläsningsserie under hösten. Det såg vi som ett privilegium – vi skulle ju ändå ha (frivilliga) föreläsningar för våra deltagare, och att kunna få ha dem på Hallwylska museet var ju en fantastisk möjlighet! Föreläsningarna blir också öppna för allmänheten, vilket ger en möjlighet att göra mer PR för lajv generellt.

Vi tror och hoppas på att Hallwylska inte är det enda museum som börjar få upp ögonen för lajvare och lajvandet. Vårt råd till andra arrangörer är att försöka kontakta ägarna av historiska eller bara allmänt häftiga lokaler! Ett mail kan aldrig skada.

Kolla in http://suffragett.sverok.net!
Pepp!
//Susanne, Daniel, Cissi och Siri
Kulturföreningen Tidevarvet, arrangörer.

Om anonyma djur och kommunikation.

Ett arrangörskolletkiv behöver ha ett catchy namn. På terminens första möte hände det sig att denna arrangörsgrupp hittade sitt namn, och det tack vare teknikens under och googles outgrundliga vishet. Möt sålunda arrangörskollektivet Uttern, Bävern och Orangutangen. Hej.

Det föll sig nämligen att vi satt och redigerade en tidsplan – helt klart en brahagrej för arrangemang – i förut prisade google docs då nedanstående information om vilka det var som redigerade kom upp:

Tre identiteter; Anonymous Beaver, Anonymous Otter och Anonymous Orangutang. Vem som var vem var liksom givet. Så det är tydligen vi.
Tre identiteter; Anonymous Beaver, Anonymous Otter och Anonymous Orangutang. Vem som var vem var liksom givet. Så det är tydligen vi.

Att sätta upp en tidsplan gör att en massa andra saker kommer upp. Till exempel det här med hemsida, vilket föranledde en bra diskussion om kommunikationsstrategi för lajvet. Det finns så många kanaler att välja på, utom hemsida och så givetvis en mailadress kan man ha ett forum, en FB-sida, eller grupp, eller ett event, och så dessa eviga google docs. Visa av erfarenhet vet vi numera att mer kanaler inte alls alltid är bättre. I arrangemanget UnderStockholm körde vi på epost, hemsida, wiki, FB-grupp och småningom ett FB-event, och därtill google docs, där somlig info också låg i dokument på FB-gruppen (men inte i eventet) – och här någonstans inser den kloke läsaren att det kan bli lite svåröverskådligt. Så, hur ska man göra? De olika medierna har sina olika fördelar och nackdelar och användningsområden. Låt oss spalta upp lite:

En hemsida är ett mycket bra ställe att samla information på och hänvisa till. Informationen finns kvar (förutsatt att inget kraschar) och det går att föra till ny information efter hand. Man kan använda den till att dela sin estetiska vision med hjälp av layout och bilder. Det gäller att klura lite på upplägget på hemsidan så att det går lätt och logiskt att surfa sig fram till den info man vill ha. Däremot är en hemsida inte interaktiv utan ganska mycket programmeringsjobb. Den ger alltså oftast möjlighet till envägskommunikation, från arrangörer till läsare (vilket i och för sig kan vara något bra). En hemsida ska vi skaffa och numera står det med på vår tidsplan när den ska lanseras. Ni lär bli varse!

Epost måste man såklart ha. Här finns information kvar och är sökbar, men inte transparent; dvs andra deltagare får inte automatiskt del av den informationen som skrivs här. Bra, och kanske också lite dåligt.

Facebook är bra för att det är där folk ändå är, inga andra registreringar och inloggningar krävs. Det är däremot dåligt för att man kan försvinna i det allmänna bruset, och även inne på en viss FB-sida försvinner information neråt i feeden. Det är alltså lämpligt för korta meddelanden som kan länka vidare till information, till exempel att berätta att en hemsida är uppdaterad eller att det är hög tid att anmäla sig. Det är också bra till kommunikation mellan arrangörer och deltagare och deltagare emellan. Det är transparent och alla kan se vilka tidigare diskussioner som förts, förutsatt att man scrollar ner i feeden. Det går också att dela bilder och dokument. Ska man då ha ett event eller en grupp eller en sida? En sida valde vi bort ganska fort, den har sämre möjligheten till interaktion och vi ska ju ändå ha en riktig hemsida. En grupp är bra för att den är lätt att hitta i FB-menyn på vänsterkanten och man kan se där om det har hänt något nytt i gruppen, om än inte vad. Man kan också samla dokument, även om jag personligen tycker det är svåråtkomligt. Ett event är bra för att det hamnar i kalendern och för att man kan få någon sorts hum om vilka som tänker komma (å andra sidan vet alla att ett FB-ja inte är ett riktigt ja). Det är också svårare att se om det hänt något nytt på sidan. Vi beslutade oss till sist för att börja med en grupp och vid behov göra ett event också.

Förr var forum en vanlig metod för interaktiv kommunikation. Det är mer strukturerat än FB och det finns en möjlighet att söka ibland inläggen och att göra olika trådar tillgängliga för olika människor. Däremot finns det en stor risk för pepp-död när man loggar in på ett helt tomt och tyst forum, och motsatsen kan också bli ett problem med folk som inte orkar hänga med när det skrivs hundra inlägg om dagen. Dessutom kräver det lite jobb att sätta upp. Vi kommer att använda oss av FB istället, trots dess brister, men vid längre projekt och kampanjer kan forum vara bra.

Det här med google docs är jag inte säker på som kommunikationsstrategi. Det borde gå bra för deltagarmedskapande med arrangörsövervakning till exempel gentemot grupper av deltagare, där alla gruppdeltagarna har tillgång till dokumentet och kan skapa innehållet tillsammans.

Wiki är ett annat sätt att ha deltagarmedskapande och fungerar fantastiskt för det på ett mycket inspirerande sätt. Däremot kan det bli svåröverskådligt, och kräver att arrangörerna håller lite koll på det som deltagarmedskapas, så att det stämmer med visionen.

Utskick är en gammal hederlig metod för informationsspridning. Återigen envägskommunikation, men väldigt tydlig och lätt att ta till sig i och med att den är samlad. Utmärkt för både pepp och praktisk info, men man bör nog inte spamma sina deltagare med för många. Vi tror på tre, ett med pepp för att bekräfta din anmälan, ett med mythosinfo och lite praktiskt och slutligen nära inpå lajvet ett med ren praktisk info.

En annan sak som kom upp under mötet är hur man ska skapa och förmedla roller, men det får bli ett ämne för en framtida blogpost. Utöver allt detta fortsatte vi diskutera samarbeten, lokaler och möjliga pengakällor. Vi delade upp de tre områdena mellan oss, i alla fall för två veckor framöver; uttern på bidragsansökningar, bävern på samarbetspartners och orangutangen på lokalfrågan, så kan vi byta uppgifter sedan då vi börjar känna frustration eller leda. Mitt i detta kom vi på en episk idé till nordiskt samarbete, hoppas våra nordiska vänner är pepp!

Vi diskuterade också om man ska dricka champagne ur skor och isåfall när. Så kan det vara när uttrar, bävrar och orangutanger möts. Hopperligen är vi bättre lekkamrater än dessa uttrar och bävrar:

vid pennan,
er anonyma utter

PS. Vi vill också passa på att flagga för att på söndag får vi äran att publicera ett gästblogginlägg från arrangörerna till Suffragett, som berättar om hur de lyckades med stordådet att få hålla lajvet på Hallwylska. Hur coolt är inte det!

Möte i semestertid

Lite senare under sommaren hände det sig att två av arrangörerna befanns sig i en muromgärdad stad på en ö i Östersjön. Den tredje var tyvärr på ett flyg från Finland, men ibland får man försöka vara kreativ på två. Det gick ganska bra, både Frida och jag var lite semestersega i huvudet av värmen men kämpade på tappert ändå.

Man får göra det man kan med det man har.
Man får göra det man kan med det man har.

Den här gången handlade mötet om möjliga samarbetspartners och om att formulera en säljtext som kan förklara det vi vill göra för dem. Jag hade veckan innan mötet fått göra syn för sägen och leva upp till mitt prat om att kunna producera fluff-text, och med detta fluffiga dokument som bas arbetade vi vidare. Det fungerar ofta bra att göra så, att producera textmängderna på egen hand, i ett gemensamt google-dokument så att alla kan få fatt på dem och sedan låta nya ögon granska formuleringarna. Flera stycken stod faktiskt pall för Fridas argusögon.

Det är viktigt och svårt att formulera de tankar och visioner man har på ett sätt som kan tilltala även människor som inte blir intresserade vid blotta omnämnandet av lajv utan kanske snarare drar öronen åt sig. I ansökningsprocessen för UnderStockholm lärde vi oss att tala om deltagarkultur och medskapande. För oss lajvare är det underförstått, det är ju så man gör lajv, men de som inte varit med kan ha helt andra bilder av det vi gör – bildgoogla lite och fundera på om du skulle vilja sätta din organisations namn och dina kulturstödspengar bakom det som dyker upp. Kanske inte, för det som inte syns så bra på de där bilderna är deltagarnas kreativa engagemang, den djuplodande upplevelsen och det holistiska lärandet – och nånstans där börjar floskelbingon som man behöver argusögon för att rensa i efteråt. Sånt ägnade vi oss åt.

Vi klurade också på vilka vi vill samarbeta med och vad vi faktiskt vill ha av dem. I vissa fall är det enkelt, som att från företag X skulle vi kanske kunna få mat och/eller prylar mot att vi berättar hur bra de är. I andra fall lurigare, troligen vill ingen organisation höra att vi egentligen bara vill ha deras tuffa namn på våra ansökningar så vi har större chans att få pengar. Förmodligen finns det dessutom en anledning till att vi tycker de har ett tufft namn, och troligen beror det på att de har något mer att komma med i frågan. Sen gäller det att kommunicera tydligt vad det är, det vi vill ha, och hur det skulle göra stor skillnad för projektet. Tänkta samarbetspartners behöver veta vad de kan bidra med, på vilket sätt det skulle göra projektet bättre, och vad de kan få ut av det hela. Där ska man nog också tänka vitt och brett och våga tala om vad vi faktiskt kan ge som lajvare och i våra nyskapande, lärandeintensiva och deltagarengagerande projekt. Just nu funderar vi på om vårt spel kan skrivas om när vi kört det till att passa i en mer utbildade form. Vem skulle inte vilja ha ett sånt i utbyte mot sitt tuffa namn?

Semestertidsmöte i vacker miljö.
Semestertidsmöte i vacker miljö.

Presentationer, del 2: Sofia

EDIT: I slutet av 2016 övergick Arrtankar från att skötas av Annica, Sofia och Frida till att bli en communityblog.

Om den andra arrangören i den här trojkan.

Kort om mig
Jag heter Sofia och firade min 33-årsdag i våras. Jag bor och jobbar i Stockholm, är doktorand vid Karolinska Institutet. Det är en utmärkt tillvaro för en arrangör, eftersom arbetstiden handlar mycket om frihet under ansvar och därför är högst flexibel. Utom forskning och lajv ägnar jag mig åt kampsport och segling och mer eller mindre seriösa exursioner i något sorts löst 30-talsstil. När det gäller lajv gillar jag att blanda upp sagotungt spel i till exempel Gyllene Hjorten med blackboxscenarion och framtidslajv. Jag är en sucker för nära och känslosamma relationer, ångestlajvande och gråt.

Image

Bakgrund och erfarenheter som lajvarrangör
Jag kom in på lajv från scouthållet, så jag har med mig en del praktiskt om lägerbyggande och sånt därifrån och det är en god bakgrund. Jag hade alltid en längtan att leva sagan, så när chansen att haka på lajv öppnade sig i gymnasiet var jag mer än pepp. Det första lajv jag sedan själv arrangerade var ett enkvällscenario i Gyllene Hjortens kampanjevärld och utspelade sig på värdshuset Lädervätten. Där lyckades vi bra med att bygga relationsband mellan stamkunderna och en intrigväv tät nog att inte ens vi arrangörer lyckades hålla reda på vart det hemliga föremålet tagit vägen när kvällen var slut. Sedan dröjde det många år tills jag blev arrangör igen, och då hände det i projektet UnderStockholm. I UnderStockholm har vi hittills arrangerat fyra olika lajv, med lite olika konstellationer av arrangörer. Det har varit två gatulajv av spårvagnstyp, ett blackboxlajv som vi nu satt upp tre gånger och så det stora projektet Den Flytande Marknaden. Annica Strand som presenterar sig nedan, var min arrangörskumpan i två av dessa fyra lajv tillsammans med utmärkta Annika Lykta som inte är del av den här bloggande arrangörstriaden.

Det var väldigt roligt och lärorikt att skapa lajv av så olika typer, och särskilt Den Flytande Marknaden var ett projekt av för mig tidigare helt okända proportioner. I slutänden hade vi dryga 130 deltagare som engagerade sig oerhört i att både skapa sina egna grupper och material till världen UnderStockholm via vår wiki. Vi hade samarbeten med Stockholms Stadsbibliotek och med Stockholms Universitet via en forskningsgrupp i Mobile Life och deras projekt Codename:Heroes. Vi hyrde en helt fantastiskt lokal av Subtopia i Alby och genom att hålla till ute hos dem fick vi möjlighet att sambarbeta med RättBuss och Maskmakare Oskar Hejll. För att ha råd med lokalen och med att bygga upp UnderStockholm däri sökte vi pengar från Allmänna Arvsfonden, Sverok, Kulturbryggan, Innovativ Kultur och Stockholm Stads Kulturfond, och fick finansiering av Sverok och Stockholm Stad. Att arrangera något av den här skala var helt nytt för mig och otroligt lärorikt. Framförallt lärde jag mig hur otroligt viktigt det är att ha bra folk omkring sig i projektet. Arrangörskolletivet Sten, Strand och Lykta är pärlor till människor som både gör stordåd och tar väl hand om varandra under gång.

Mina styrkor som arrangör
Min främsta styrka ligger i att skapa text och skapa saga. Att skriva roller och visioner och världens innehåll och berättelser som får folk att ryckas med förhoppnignsvis känna det jag önskar. Jag är bra på att skriva karaktärer och relationsnät, att låta mitt huvud fyllas av en rolls historia och perspektiv. Jag har en god förmåga att ta en idé och brodera ut den, fylla den med innehåll och infallsvinklar. Jag är dessutom otroligt ihärdig och ger inte upp ett projekt i första taget, och är därtill en ganska omhändertagande människa vilket hopperligen är bra för arrangörsgruppens mentala hälsa.

Mina svagheter som arrangör
Tidsplanering, projektplaner och ekonomi. Jag är analfabet när det gäller sånt, att gissa hur lång tid saker och ting tar och att skapa en rimlig budget. Lyckligtvis är det saker som går att lära sig, både av bra människor och genom kurser. I höst ska jag till exempel läsa en projektkledningskurs på Stockholms Universitet – i huvudsak för att jag tänker mig att det är något som är bra att kunna när man ska driva forskningsprojekt men det är säkert också nyttigt i lajvarrangörssammanhang.

Dessutom kan jag bli en riktig bitch när jag är stressad och hungrig, och har då inte tålamod med folk som ställer dumma frågor eller inte begriper hur jag tycker saker skall göras. Hic sunt dracones, kära medarrangörer.

Image