Vad säger lagen om… ansvar för skadeförhindring och skadebegränsning och lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.5 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1″).

 

3.1.5 Skadeförhindrande och skadebegränsande åtgärder

Den enskilde, vare sig det är en fysisk eller juridisk person, har ett primärt ansvar för att skydda liv och egendom och att inte orsaka olyckor. Begreppet den enskilde omfattar allt från en enskild medborgare till företag, föreningar och organisationer (Bengtsson, 2010). I första hand är det den enskilde som ska vidta och bekosta åtgärder som syftar till att förhindra olyckor och begränsa konsekvenserna av de olyckor som inträffar (Proposition 2002/3:119, s. 35 f). Ingripandeskyldigheten för stat och kommun infaller först när den enskilde inte själv klarar av att skydda sig (SOU 2002:10 s. 152 f.). Med andra ord är det den enskilde som bär det primära ansvaret för att förebygga och hantera olyckor. Det är enbart när den enskilde inte kan hantera olyckan som det allmännas ansvar för att bedriva räddningstjänst träder in, vilket i sig inte fråntar den enskilde dess ansvar för dess egendom (Bengtsson, 2010).

Eftersläckning vid till exempel en skogsbrand räknas normalt inte som räddningstjänst, vilket innebär att kostnaderna som uppstår vid eftersläckning ska belasta ägaren eller dennes försäkringsbolag. Fullföljer inte ägaren sina förpliktelser kan räddningsledaren besluta om att räddningstjänsten ska genomföra eftersläckningen på ägarens bekostnad, utan ägarens uttryckliga beställning eller godkännande (Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 3 kap. 9 §)(Bengtsson, 2010).

Byggnader på lajv är ofta av en kulissartad natur och kan många gånger monteras ner och upp igen utan större besvär. Många områden har emellertid byggt upp fasta byggnationer. Då kan också högre krav komma att ställas på ägarna eller nyttjanderättshavarna. I Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 2 kap. 2 § står det att ”ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skall, i skälig omfattning, hålla utrustning för släckning av brand och livräddning vid brand eller annan olycka”. Till exempel brandsläckare och brandvarnare. Denne ska också ”vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand”.

Med nyttjanderättshavare menas inte den tillfälliga deltagaren/besökaren utan det syftar på den som i egenskap av arrendator, hyresgäst eller annars innehar egendom med nyttjanderätt (Proposition 2002/03:119, s. 51 samt Proposition 1985/86:170, s. 84). Med andra ord arrangören eller områdesansvarige. Begreppet ”annan anläggning” skulle kunna tolkas som ett arrangemangsområde. Det är därför troligt att krav kan ställas på ett lajvarrangemang att det ska finnas utrustning för ”släckning av brand och livräddning vid brand eller annan olycka”, då det ställs sådana krav på anordnade campingplatser (SRVFS 2004:12).

Som tidigare nämnts så ställs det även krav på att ett arrangemang ska se till att ”förebygga brand och hindra skador eller begränsa skador till följd av brand” viket borde betyda att krav kan ställas på ett arrangemang att till exempel eldstäder måste kontrolleras som ett led i det förebyggande arbe tet. I Statens räddningsverks författningssamling (SRVFS 2004:3) tolkas det att ett skäligt brandskydd innebär att man bör bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete (Systematiskt brandskyddsarbete (SBA) = Kan ses som ett sätt att ha ordning och reda i sitt brandskydd. Dokumentationen av brandskyddet bör anpassas efter verksamheten och vara tillräcklig för att säkerställa underhåll och att skäliga brandskyddsåtgärder, både tekniska och organisatoriska, vidtas (MSB, 2011). )

Tillfällig camping i till exempel skog eller äng omfattas dock inte av anläggningsbegrepp ovan (SRVF 2004:12). Säkerheten bör emellertid prioriteras och arrangören bör se till att det även här finns utrustning att tillgå och att ett aktivt arbete bedrivs för att förebygga olyckor.

 

Ur juridisk synpunkt är det den som står som ansvarig i polistillståndet (om sådant finns) som är ytterst ansvarig för säkerheten på ett arrangemang (Säterhed red. 2008). Om säkerhetsansvaret delegeras till någon annan bör detta skriftligt dokumenteras, tillsammans med en arbetsbeskrivning där det framgår vilket ansvar och vilka befogenheter som överlåtits.

Annonser

Vad säger lagen om… eldningsförbud?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.3 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.4 Eldningsförbud

Enligt Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor, 2 kap. 7 § får en länsstyrelse och en kommun meddela föreskrifter om helt eller delvist förbud mot eldning utomhus, samt om liknande förebyggande åtgärder inom sitt geografiska område. Föreskriftsrätten kan delegeras till räddningschefen eller något annat befäl inom räddningstjänsten för att denne ska kunna fatta snabba beslut inom kommunen (Kommunallag (1991:900), 6 kap. 33 §). Detta gör att den instans som fattar beslut om eldningsförbud kan variera i landet (DinSäkerhet.se, 2011).

Förbudet kan meddelas efter behov eller som ett permanent förbud som gäller under vissa förutsättningar, till exempel när SMHI:s brandriskprognos är stor brandrisk eller mycket stor brandrisk (Bengtsson, 2010). Eldningsförbud kan också utlysas om det finns andra orsaker som bidrar till en situation där eldningsförbud kan vara befogad. Till exempel vid evenemang där eldning är en naturlig del eller under vissa högtider på året (Sandahl, 2004). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utomhus kan dömas till böter (Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 10 kap. 3 §).

Riktlinjer över vad som är tillåtet att göra och vad som inte är tillåtet, under rådande eldningsförbud, varierar i landet. Det är därför svårt att ge några generella riktlinjer (MSB, e-post den 20 juli 2011). Arrangemanget bör därför vända sig till den lokala räddningstjänsten eller kommunen för att kolla upp vad som gäller inom kommunens gränser samt om man kan göra avsteg från dessa.

Om det kommer råda eldningsförbud eller inte, påverkar ett arrangemang avsevärt då eld används till matlagning, värme och ljus. Arrangören kan ta hjälp av SMHI:s brandriskkartor (https://www.msb.se/sv/kunskapsbank/Kartor/Brandriskkartor) för att bilda sig en egen uppfattning om det är hög eller låg risk för att eldningsförbud kommer att utlysas och planera utefter detta. Viktigt att betona är att det fortfarande är kommunen eller räddningstjänsten som beslutar om eldningsförbud ska råda eller inte. Enstaka regnskurar behöver inte betyda att brandrisken minskar tillräckligt för att eldningsförbud ska hävas (Sandahl, 2004).

Därför ska ett eventuellt eldningsförbud alltid kontrolleras innan och under arrangemanget med räddningstjänsten eller kommunen och informationen spridas till deltagarna.

Vad säger lagen om… att dirigera om trafik.

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.10 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.10 Dirigering av trafik

Enligt Vägmärkesförordningen (2007:90) får endast polisen, bilinspektör, vägtransportledare eller någon som har förordnats att övervaka trafik, dirigera trafik. Att dirigera trafik utan förordnande är straffbart. Tillstånd från polisen krävs för att få dirigera trafik (Säterhed red. 2008). Informella anvisningar av trafik, utan rätt att kräva trafikantens lydnad, är dock acceptabelt enligt Transportstyrelsen22.

Skyltar eller liknande får inte sättas upp på vägmärken eller dess stolpar enligt Vägmärkesförordningen (2007:90), 1 kap. 5 §. Reklamskyltar eller liknande får heller inte placeras närmare än 50 meter från ett vägområde enligt Väglagen (1971:948) 46§. Länsstyrelsen och kommun kan ge tillstånd att sätta upp egna skyltar genom bygglov (Fotnot: 23). Väghållaren, Trafikverket eller kommunen, kan ge tillstånd till fast vägvisning i form av svart varselgemen text på vit bakgrund. Vid tillfälliga större arrangemang kan väghållaren ge tillstånd till grön/vit vägvisning (Fotnot: 24). Väglagen gäller inte enskild väg, men vid enskild väg inom ett detaljplanerat område gäller Plan och bygglagens (2010:900) krav på bygglov för skyltar (Fotnot: 25).

Enligt Lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning §5, får inte skyltar sättas upp som avvisar allmänheten från ett visst område, som är av betydelse för frilufslivet, utan tillstånd av kommunal myndighet. Tillståndet behövs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig av något annat skäl.

Om ett arrangemang är i behov av att spärra av, sänka hastigheten eller skylta på vägar kring arrangemangsområdet, bör kommunens trafiksamordnare kontaktas. Denne vet troligen vad som gäller, vem väghållaren är samt var man bör vända sig (Säterhed red. 2008). Alla som berörs i närområdet bör dessutom informeras om vad det är som händer och om den belastning som kommer att vara på vägen samt de restriktioner som tillfälligt sätts upp.

FOTNÖTTER

22 Transportstyrelsen, e-post den 29 juli 2011.

23 Transportstyrelsen, e-post den 20 juli 2011.

24 Transportstyrelsen, e-post den 20 juli 2011.

25 Transportstyrelsen, e-post den 20 juli 2011.

Vad säger lagen om… djur på lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.9 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.9 Djur

Ibland önskar deltagare ta med djur på lajv. Om djur tillåts på arrangemanget bör arrangören ha planerat för hur dessa djur ska kunna vistas på området utan att de medför ökad risk för övriga deltagare. Detta kan behövas göras genom att reglera var djuren får vistas eller vad personer i djurens närhet får göra. Till exempel kan en ryttare till häst bli skadad om hästen blir skrämd under ett rövaröverfall eller så kan en hund attackera rövarna om denne uppfattar dem som hotfulla.

Vid val av lajvområde bör arrangemanget även ha i åtanke de vilda djur som finns i området och om dessa kan utgöra en fara för tamdjuren eller deltagarna.

3.1.9.1 Hundar

I Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, 16 §, går det att läsa att: ”Under tiden den 1 mars till 20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt”. Detta är samma bestämmelser som tidigare ingick i jaktlag (1987:259), 6 §. Orsakar hunden skada blir ägaren ersättningsskyldig enligt lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, 19 §.

3.1.9.2 Hästar

Användandet av hästar får inte medföra nämnvärd skada eller olägenhet för markägaren (Agria, 2010). Då hästen ofta sliter hårdare på marken än vad människor gör, bör arrangemanget föra en dialog med markägaren om dennes syn på detta. Efter begäran från markägaren kan kommun eller länsstyrelse besluta att ridning ska förbjudas på vissa vägar (Bengtsson, 2004).

3.1.9.3 Jakt

Jakt förekommer i större eller mindre omfattning på all mark där jakt kan bedrivas. Varje markägare har jakträtten på sin mark oavsett om marken är stor eller liten. Om markägaren inte själv vill jaga kan denne helt eller delvis upplåta jakträtten till någon annan (Svenska jägareförbundet, 2010a). Jaktsäsongen i Sverige omfattar i huvudsak hösten samt vintern (aug-feb) och det är regeringen som fastställer jakttiderna som ses över vart tredje år. Jakttidens start och längd för en viss viltart kan variera avsevärt inom olika delar av Sverige (Svenska jägareförbundet, 2010b). Arrangören gör därför klokt i att ta kontakt med jakträttsinnehavaren på lajvområdet för att säkerställa att ingen jakt kommer äga rum samtidigt som arrangemanget. Även angränsande markers jakträttsinnehavare kan behöva kontaktas om det finns risk för att deltagarna söker sig in i dessa områden.

Vad säger lagen om… gasolhantering

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.8 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

3.1.8 Gasolhantering

Vid yrkesmässig användning eller hantering av större mängder gasol, 60 liter utomhus och noll liter inomhus, krävs tillstånd från kommunen enligt Lag (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, 16 §. Undantag från detta tillståndskrav finns dock för publik verksamhet som pågår kortare tid än två månader, vilket de flesta lajvarrangemang brukar göra (SÄIFS 1995:3). Därför krävs det oftast inte tillstånd för gasolhantering. Däremot krävs då i stället att användaren i förväg, gör en anmälan till räddningstjänsten i kommunen (SÄIFS 1995:3).

Vid varje tillståndspliktigt förbrukningsställe, ska det finnas minst en person som är föreståndare för gasolen. Denna person ska anmälas till tillståndsmyndigheten och är ansvarig att gasolhanteringen sker enligt alla föreskrivna regler (Lag (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, 9 §).

Vid yrkesmässig hantering med större mängd än 30 liter inomhus eller 250 liter utomhus krävs förbuds och varningsskyltar för gasol (SÄIFS 1998:7). Större gasoltuber än 5 liter som ansluts med slang utan reducerventil ska vara skyddade mot gasutströmning vid slangbrott genom till exempel slangbrottsventil eller stålarmerad slang (SÄIFS 1998:7).

Brandsläckare av typ BE eller ABE (kolsyra/koldioxid eller pulver) bör vara tillgängligt på varje plats där gasol används enligt SÄIFS 1995:3, bilaga D.

Vad säger lagen om… byggregler för lajvhus?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.7 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.7 Byggregler

Byggnader ska utformas med sådant brandskydd att brandsäkerheten blir tillfredsställande. Utformningen av brandskyddet ska förutsätta att brand kan uppkomma (BBR, 2012). Två typer av byggnader har studerats från det grovstuderade arrangemanget. Ett värdshus i verksamhetsklass 2A och ett bostadshus i verksamhetsklass 3, se Figur 6 och 7.

lilje-figur-6

 

lilje-figur-7

3.1.7.1 Värdshus

Ett värdshus på ett lajv kan anses vara en samlingslokal. Begreppet samlingslokal kan delas in i tre underkategorier:

Verksamhetsklass 2A avser en lokal för högst 150 personer.

Verksamhetsklass 2B avser en samlingslokal för fler än 150 personer.

Verksamhetsklass 2C avser en samlingslokal som är avsedd för fler än 150 personer och där alkohol serveras i mer än begränsad omfattning.

Det ställs högre krav på byggnader i verksamhetsklass 2B och 2C än det gör på 2A. Bland annat så ska samlingslokaler i verksamhetsklass 2B och 2C uppföras som Br2 byggnader (BBR, 2012, avsnitt 5:22) samt ha nödbelysning (Fotnot: 8) och utrymningslarm (Fotnot: 9) (BBR, 2012, avsnitt 5:352). De brandtekniska krav som ställs på 2B och 2C gör att en samlingslokal på lajv sällan kan uppföras i annat än verksamhetsklass 2A. Vilket innebär att det max får vistas 150 personer inne i byggnaden.

En byggnad i verksamhetsklass 2A kan uppföras som en Br3 (Fotnot: 10) byggnad förutsatt att golvarean inte överstiger 200 m (Fotnot: 2) (BBR, 2012, avsnitt 5:22). Detta innebär att tak- och väggytor bör ha lägst brandteknisk klass (Fotnot: 11) D-s2,d0. Om tältbyggnader används med ett enkelt skikt dukmaterial bör tak- och väggytor ha ytskikt av lägst brandteknisk klass E (BBR, 2012, avsnitt 5:521). Gångavståndet (Fotnot: 12) får inte överstiga 30 meter till närmaste utgång (gångavstånd x 2, vid sammanfallande gångväg) (BBR, 2012, avsnitt 5:331).

Samlingslokaler som tillhör verksamhetsklass 2A ska förses med vägledande markeringar (Fotnot: 13). Mindre lokaler får dock utformas utan krav på vägledande markering förutsatt att gångavståndet inte överstiger 15 meter och utrymningsvägarna är synliga från huvuddelen av lokalen (BBR, 2012, avsnitt 5:351). Gångavståndet till utrymningsväg som anges här ovan får beräknas utan hänsyn till eventuell sammanfallande gångväg (Bengtson red. 2012).

En brandvarnare med tillräcklig snabb aktiveringstid, bör placeras i taket på varje plan som innehåller utrymmen där folk vistas mer än tillfälligt. Om det finns sovande personer i lokalen bör en brandvarnare placeras i, eller utanför, varje rum (BBR, 2012, avsnitt 5:2513). Förekommer trappor bör brandvarnare även placeras i utrymmen direkt ovanför trappan.

3.1.7.2 Bostadshus

Ett bostadshus på lajv kan antas ha verksamhetsklass 3 och behöver därigenom endast uppföras som byggnadsklass Br3. Gångavståndet till närmaste utgång får inte överstiga 45 meter till närmaste utgång (gångavstånd x 1,5, vid sammanfallande gångväg).

Varje bostad ska förses med anordningar för tidig upptäckt och varning vid brand. Förslagsvis en brandvarnare. Signalen ska kunna uppfattas i de utrymmen där personer vistas mer än tillfälligt (BBR, 2012, avsnitt 5:353).

3.1.7.3 Utrymning

Utrymningsvägar (Fotnot: 14) bör ha en fri bredd på minst 0,90 meter och ha en fri höjd om 2,00 meter. Räcken och liknande får inskränka med högst 0,10 meter per sida i utrymningsvägen. Dörröppningar bör ha en fri bredd på minst 0,80 meter (BBR, 2012, avsnitt 5:334). Dörrar som ska användas för utrymning ska vara utåtgående i utrymningsriktningen och lätta att identifiera som utgångar. De bör dessutom kunna öppnas utan större kunskap om hur detta ska ske. Inåtgående dörrar får endast användas om köbildning inte kan förväntas uppstå framför dörren. Andra varianter på dörrar får användas om de kan ge en motsvarande säkerhet som slagdörrar (Fotnot: 15) (BBR, 2012, avsnitt 5:335).

Köbildning förväntas inte uppstå i:

  • bostäder i verksamhetsklass 3.
  • en lokal för maximalt 30 personer.

Utrymmen där personer vistas mer än tillfälligt ska i regel utformas med tillgång till minst två av varandra oberoende utrymningsvägar. Om bostaden eller lokalen har fler än ett plan ska det finnas minst en utrymningsväg från varje plan. Mindre entresolplan (Fotnot: 16) får dock utformas utan utgång till utrymningsväg från entresolplanet under förutsättning att utrymningen ändå kan ske på ett tillfredsställande sätt (BBR, 2012, avsnitt 5:321).

Endast en utrymningsväg i form av en dörr direkt till säker plats, får finnas i bostäder och samlingslokaler i markplan som är lätt överblickbara och där personantalet inte överstiger 30 individer. Detta förutsatt att gångavståndet inte överstiger 15 meter till utrymningsvägen (BBR, 2012, avsnitt 5:322). Gångavståndet till utrymningsväg som anges här ovan får beräknas utan hänsyn till eventuell sammanfallande gångväg (Bengtson red. 2012).

Om fönster ska användas vid utrymning bör summan av bredden och höjden minst vara 1,50 meter. Öppningens underkant bör ligga högst 1,2 meter över golvet. Fönsterutrymning får ersätta en av utrymningsvägarna i bostäder förutsatt att fönstrets underkant inte överstiger 2,0 meter över marknivån utanför. Varje fönster som är avsett för utrymning bör räknas som utrymningsväg för högst 30 personer. (BBR, 2012, avsnitt 5:323). Maximalt 50 personer per brandcell, får ha fönster som sekundär utrymningsväg (Bengtson red. 2012).

Det saknas svenska regler och riktlinjer för staketinhägnade områden vad gäller storlek, placering och antal utrymningsvägar (Säterhed red. 2011). Vid uppförande av palissader bör dock arrangören ta hänsyn till att eventuell utrymning av byggnaderna och området inom palissaden kan behöva genomföras.

 

3.1.7.4 Brandspridning

Byggnader ska utformas med tillfredställande skydd mot brandspridning mellan byggnader. Detta kan åstakommas på tre sätt. Antingen via avstånd på 8 meter eller via skydd, alternativt en kombination av de båda (BBR, 2012, avsnitt 5:611).

lilje-tabell3

Tabell 3 gäller även för byggnader med högst två våningsplan och som endast innehåller verksamhetsklass 1 eller 3. Det vill säga bostad, industri, kontor eller liknande (BBR, 2012, avsnitt 5:611). Föreskrifterna i Tabell 3 gäller dock inte för komplementbyggnader som har en byggnadsarea på högst 15 m (Fotnot: 2) (BBR, 2012, avsnitt 5:6) och behöver således inte följas i dessa fallen. Dock bör avståndet inte understiga fyra meter (>Se kap. 4.4.4.4 Avstånd mellan tält<)

Taktäckningen på byggnader ska utformas så att antändning försvåras av exempelvis flygbränder eller gnistor. Brandspridning ska begränsas och tacktäckningen ska endast ge ett begränsat bidrag till branden (BBR, 2012, avsnitt 5:62). Detta kan åstakommas på främst två sätt:

Material av klass A2-s1,d0 alternativt med material av lägst klass BROOF (t2) på underliggande material av klass A2-s1,d0.

Brännbar taktäckning, i lägst klass BROOF (t2), kan användas på brännbart underlag på byggnader som är belägna minst 8 m från varandra eller på småhus.

De flesta taktäckningsmaterial som plåt, tegel och takpapp uppfyller BROOF (t2) kravet. Underlagspapp och halm uppfyller inte kravet. (Brandskyddsföreningen, 2010)

På småhus kan material av lägst klass E användas som taktäckning på tak över uteplats, skärmtak eller liknande (BBR, 2012, avsnitt 5:62).

 

3.1.7.5 Dokumentation

Vid nybyggnad och ändringar av byggnader ska en brandskyddsdokumentation uppföras enligt avsnitt 5:12 i Boverkets byggregler (BBR, 2012). Av dokumentationen ska det framgå vilket brandskydd byggnaden har samt de förutsättningar för brandskyddets utförande och brandskyddets utformning, som finns. Bland annat bör byggnadens brandcellsindelning (Fotnot: 20) och brandtekniska klasser redovisas, samt utrymningsstrategi (Boverket, 2012b) Dokumentationen bör också beskriva sådana förutsättningar som kan innebära begränsningar för hur byggnaden används. Exempelvis antalet personer och den brandbelastning (Fotnot: 21) byggnadens brandskydd är dimensionerat för (BBR, 2012, avsnitt 5:12).

Enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor är de flesta verksamheter skyldiga att dokumentera sitt brandskydd. Detta har inget med brandskyddsdokumentationen vid nybyggnad att göra utan är två helt skilda system utifrån två olika lagar. Brandskyddsdokumentationen som tagits fram vid nybyggnad bör dock kunna utgöra ett utmärkt underlag för arbetet med att dokumentera sitt brandskydd enligt lag (2003:778) om skydd mot olyckor (Boverket, 2012b).

 

 

3.1.7.6 Kamin och eldstäder

I Boverkets byggregler (BBR, 2012) avsnitt 5:4 finns allmänna krav på skydd mot uppkomst av brand, till exempel maximal temperatur på brännbart material, täthet, eldstadsplan framför kaminen etcetera. Det finns dessutom krav på hur eldstäder inne i byggnad bör utföras. Vid nyinstallation ska en bygganmälan göras till byggnadsnämnden i kommunen (Boverket, 2012c).

 

FOTNÖTTER

8 Nödbelysning = Ljusarmatur som ska kunna ge belysning under minst 60 min vid strömbortfall enligt vissa krav enligt BBR (2012) avsnitt 5:343.

9 Utrymningslarm = Ett larm som varnar personer som finns i en byggnad och få dem att utrymma. Det består normalt av sirener eller talade utrymningsmeddelanden (Boverket, 2012a).

10 Br3 = Byggnadsklass 3 = Byggnader med litet skyddsbehov.

11 Brandteknisk klass = Se Bilaga 6.

12 Gångavstånd = Ett mått hur långt det är till närmaste utrymningsväg eller till annan brandcell (>Se Bilaga 5<).

13 Vägledande markeringar = Skyltar eller liknande som vid utrymning ger vägledning så att utrymningen inte hindras av svårigheter att orientera sig i byggnaden (BBR, 2012, avsnitt 5:341).

14 Utrymningsväg = Förbindelse genom vilken personer kan förflytta sig vid brand till en säker plats. Detta kan vara en trappa eller korridor som leder till en dörr eller fönster direkt till det fria eller annan brandcell.

15 Slagdörr = Dörr vars dörrblad är vridbart fäst vid ena karmsidstycket (Rikstermbanken, 2011a). Till detta räknas en ”vanlig” ytterdörr eller dörr inomhus.

16 Entresolplan = Halvplan eller mellanvåning. Oftast med lägre våningshöjd än de övriga i byggnaden. (Rikstermbanken, 2011b).

20 Brandcell = Utrymme som är avskilt på sådant sätt att en brand hindras från att spridas till annat utrymme, under en viss tid (BBR, 2012).

21 Brandbelastning [MJ/m2] = Total potentiell utvecklad värmeenergi under ett fullständigt brandförlopp per kvadratmeter ytenhet. Ytenheten kan vara antingen omslutningsarea eller markarea (Boverket, 2008).

 

Vad säger lagen om… ansvar för att slå larm?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.6 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.6 Alarmering

Alla och envar har en skyldighet att tillkalla hjälp vid inträffade olyckor då personerna på olycks-platsen inte är förmögna att själva hantera situationen enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 2 kap. 1 §. Detta gäller även vid överhängande fara. Vidare måste alla även varna den som är i fara. Dock menar lagstiftaren att det inte går att ställa särskilt höga krav på den enskilde att utföra varningen (Proposition 2002/03:119 s. 103 f). Trots detta borde ett arrangemang utarbeta ett system för att sprida information i syfte att varna deltagare för överhängande fara såsom skogsbrand eller eldningsförbud. De bör också utarbeta ett system för hur arrangemanget ska kunna söka hjälp av till exempel ambulans eller räddningstjänst.

Enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 6 kap. 10 § har de myndigheter som ansvarar för räddningstjänst en skyldighet att se till att allmänheten har möjlighet att påkalla hjälp från dessa myndigheter till exempel genom att ringa SOS-alarm. Platser med dåliga möjligheter för alarmering av samhällets hjälpresurser kan förses med särskilda nödtelefoner som är direktkopplade till en larmcentral (Bengtsson, 2010). Detta torde då främst gälla områden där mobiltäckning inte finns eller där det inte finns andra möjligheter att larma. Det framgår dock av propositionen till Lag (2003:778) om skydd mot olyckor att det är den enskilde som ska bekosta åtgärder som syftar till att förhindra olyckor och begränsa konsekvenserna av dem.