Vad säger lagen om… ansvar för att slå larm?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.6 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.6 Alarmering

Alla och envar har en skyldighet att tillkalla hjälp vid inträffade olyckor då personerna på olycks-platsen inte är förmögna att själva hantera situationen enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 2 kap. 1 §. Detta gäller även vid överhängande fara. Vidare måste alla även varna den som är i fara. Dock menar lagstiftaren att det inte går att ställa särskilt höga krav på den enskilde att utföra varningen (Proposition 2002/03:119 s. 103 f). Trots detta borde ett arrangemang utarbeta ett system för att sprida information i syfte att varna deltagare för överhängande fara såsom skogsbrand eller eldningsförbud. De bör också utarbeta ett system för hur arrangemanget ska kunna söka hjälp av till exempel ambulans eller räddningstjänst.

Enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 6 kap. 10 § har de myndigheter som ansvarar för räddningstjänst en skyldighet att se till att allmänheten har möjlighet att påkalla hjälp från dessa myndigheter till exempel genom att ringa SOS-alarm. Platser med dåliga möjligheter för alarmering av samhällets hjälpresurser kan förses med särskilda nödtelefoner som är direktkopplade till en larmcentral (Bengtsson, 2010). Detta torde då främst gälla områden där mobiltäckning inte finns eller där det inte finns andra möjligheter att larma. Det framgår dock av propositionen till Lag (2003:778) om skydd mot olyckor att det är den enskilde som ska bekosta åtgärder som syftar till att förhindra olyckor och begränsa konsekvenserna av dem.

 

 

Annonser

Vad säger lagen om… allemansrätt (tält, fordon, nedskräpning mm.) och lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.4 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.3 Allemansrätt

Allemansrätten innebär i stort att alla och envar har en begränsad rätt att använda någon annans fastighet (mark och vatten) främst genom att färdas över den och under kortare tid uppehålla sig där. Denna rätt gäller även om inte ägaren eller den som annars bestämmer över fastigheten har samtyckt till att marken eller vattnet används. Allmänheten får dock inte ta sig sådana friheter att markägaren eller fastighetens invånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada. Man får till exempel inte färdas över mark med nyplantering av skog eller åkermark mellan sådd och skörd. Däremot får man färdas över en skogsplantering som inte är nyplanterad, skogsmark, äng eller betesmark. Den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, orsakar skada på egendom är enligt allmänna regler skyldig att ersätta skadan (Bengtsson, 2004). 35

Miljöbalken (1998:808), 7 kap. 1 § föreskriver att var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den. Det vill säga den att som rör sig i skog och mark är skyldig att ta hänsyn till växt- och djurliv likaväl som till andra människor som ägnar sig åt friluftsliv (Bengtsson, 2004).

En större grupp som håller till på ett begränsat område kan orsaka större skador och obehag för en markägare än denne rimligen bör tåla, även om varje enskild person är varsam och hänsynsfull. Syftet med allemansrätten har varit att reglera den enskildes rörelsefrihet i skog och mark och inte att underlätta för någon att affärsmässigt använda marken på markägarens bekostnad. En dom i Högsta domstolen, det så kallade ”Forsrännarmålet” (NLA, 1994), fastställde dock att det inte fanns något hinder att utnyttja allemansrätten kommersiellt. Vidare sägs det i ärendet att, markägaren ändå kan förbjuda detta, om nyttjandet är så intensivt att det medför skador och olägenheter av betydelse för markägaren. Om till exempel en stig trampas upp av en större grupp individer kan detta ses som skada på markägarens mark, varvid till exempel arrangören kan få ersätta bevislig ekonomisk skada om denne borde ha insett risken med att sällskapet passerade över den känsliga marken (Bengtsson, 2004). En arrangör bör därför alltid skaffa medgivande från markägaren till arrangemang som medför klara skaderisker, samt se till att deltagare inte passerar över särskilt känsliga områden (>Se kap. 4.4.1.4 Avspärrning i orginalkällan<).

 

3.1.3.1 Fordon

Rätten att färdas i skog och mark har aldrig innefattat trafik med motorfordon (Bengtsson, 2004). Den som äger enskild väg har rätt att förbjuda motortrafik på vägen. Trafik med motordrivna fordon anses medför sådan risk för förslitning av enskilda vägar att den som skall underhålla vägen inte rimligen skall behöva tåla trafiken. Förbudet skall vara utmärkt med vägmärke eller på annat tydligt sätt (Trafikförordningen (1998:1276), 10 kap. 10 §). Överträdelse kan medföra bötesstraff (Trafik-förordningen (1998:1276), 14 kap. 3 §).

Om statsbidrag utgår till underhållet av enskild väg måste den i regel hållas öppen för allmänhetens biltrafik. Detta som en motprestation för bidraget. Efter begäran från markägaren kan kommun eller länsstyrelse besluta att också annan trafik kan förbjudas på väg såsom ridning (Bengtsson, 2004). Parkering av motorfordon få troligen ske där man får färdas eller intill vägen, då det inte räknas som terrängkörning. Detta förutsatt att parkeringen inte medför någon skada eller olägenhet för markägaren samt att bilisten respekterar ett uttryckligt förbud mot parkering på viss plats (Bengtsson, 2004).

 

3.1.3.2 Tältning och eldning

Vid tältning hävdas det ibland att ett dygn ska vara en tidsgräns. Det är dock svårt att finna ett auktoritativt stöd för att just denna gräns skulle vara juridiskt viktig (Bengtsson, 2004). Sannolikt har det mer betydelse hur pass diskret tältningen är. Sker tältningen dessutom långt ifrån ett bostadshus i ett skogsområde får man troligen stanna flera dagar. Det är däremot tveksamt om ens en natts tältning kan accepteras i närheten av en bostad (Bengtsson, 2004). Hänsyn måste även tas till att en grupp som tältar har större påfrestning på marken än vad en enstaka individ har. Vid sådana läger bör kon-takt med markägaren först ske.

Eldning i skog och mark är tillåtet bara med största försiktighet. Den som eldar kan bli ersättnings-skyldig för eventuell uppkommen skada.

 

3.1.3.3 Naturprodukter

Rättsreglerna är ganska precisa, när det gäller vad man får plocka i naturen. Enligt Brottsbalken (1962:700) 12 kap. 2 § få allmänheten inte tillgodogöra sig vad som helst. ”Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant som ej är berett till bruk dömes för åverkan” (till böter). De naturprodukter som inte omtalas i denna bestämmelse får plockas, såsom vilda bär, vilda blommor och andra örter, svamp och kottar. Mindre nedfallna grenar och kvistar räknas inte som vindfälle och kan plockas från marken. Det är troligt att enstaka löv och gräs som växer i skogen, där inte skogsbete förekommer, får plockas. Dessutom får troligen även enstaka mindre stenar plockas (Bengtsson, 2004).

 

3.1.3.4 Nedskräpning

All nedskräpning utomhus på platser dit allmänheten har tillträde eller insyn är förbjudet enligt Miljöbalken (1998:808), 15 kap. 30 §. Detta gäller med andra ord både i naturen och bebyggda områden (Bengtsson, 2004). Enligt Miljöbalken (1998:808), 29 kap. 7 och 11§§ kan den skyldige straffas om inte nedskräpningen kan anses som ”ringa”. I bedömningen tas hänsyn till om skräpet kan medföra obehag för andra eller risk för skada på människor, djur eller annan egendom samt till hur pass välbesökt platsen är. Det är svårare att få bedömningen ringa vid välbesökta platser.

Hänsyn tas dessutom till den totala nedskräpningen. Om flera personer slänger en konservburk var i ett skogsområde kan det samlade resultatet innebära ett ingripande mot den enskilde nedskräparen, då det i detta fall inte anses som ringa i lagens mening (Bengtsson, 2004). Arrangemanget bör därför se till att nedskräpning i naturen inte sker genom att erbjuda möjligheter för deltagarna att slänga skräpet på avsedda platser (>Se kap. 4.3.5.2 Sophantering<).

 

Av resonemangen i kapitlen ovan kan slutsatsen dras att ett större lajvarrangemang inte kan arrangeras med stöd av allemansrätten, utan tillstånd från markägare krävs.

 

Vad säger lagen om… alkoholservering på lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.2 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

De flesta lajvarrangemang räknas inte som offentlig tillställning vilket innebär att det inte finns några laghinder för deltagarna att förtära egen medhavd alkohol enligt Ordningslag (1993:1617) 2 kap. 18 §, så länge det inte arrangeras på offentlig plats (>Se kap. 3.1.1 Tillståndsansökning<). Vid det detaljstuderade arrangemanget var alkohol inte tillåtet (Eleria, 2010c) medan det var tillåtet med egen medhavd alkohol under det grovstuderade arrangemanget (KIR, 2010).

Trots att det är tillåtet att förtära egen medhavd alkohol, har arrangören rätt att bestämma vilka regler som ska gälla vid arrangemanget. Arrangemangets personal kan dessutom förbehålla sig rättan att visitera besökare som vill in. Detta kallas villkorad visitering och innebär att besökaren självmant låter sig visiteras för att få tillträde till evenemanget (Säterhed red. 2008). Personal får dock inte beslagta föremål, även om de strider mot evenemangets regler. Endast polis eller ordningsvakt får beslagta föremål, och då endast om det enligt lag är ett otillåtet föremål (Säterhed red. 2008). Före-mål som evenemanget inte vill få in, men som är tillåtet enligt lag, bör besökaren självmant få lämna ifrån sig. Alternativet är att besökaren nekas tillträde till arrangemanget. Viktigt att betona är att arrangören inte kan tvinga någon att bli visiterad om denne inte vill. För att undvika konflikter på plats bör arrangemanget tidigt informera deltagarna om vilka regler som gäller.

Enligt Alkohollag (2010:1622) 8 kap. 1 § krävs tillstånd för servering av spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker av den kommun där serveringsstället är beläget. Undantag från serve-ringstillståndet gäller om serveringen:

  1. avser ett enstaka tillfälle, för i förväg bestämda personer,
  2. sker utan vinstintresse och utan annan kostnad för deltagarna än kostnaden för inköp av dryckerna,
  3. äger rum i lokaler där det inte bedrivs yrkesmässig försäljning av alkohol- eller lättdrycker.

Observera att alla tre kriterier ovan ska vara uppfyllda för att serveringstillstånd inte ska krävas.

Kriterium 1: Lajvarrangemang kan många gånger räknas som ett ”enstaka tillfälle”. Dock kan lajv-kampanjer där arrangören arrangerar flera lajvarrangemang med jämna mellanrum knappast räknas som det. Kriteriet att det måste vara ”i förväg bestämda personer” uppfylls däremot eftersom delta-garna i förväg anmält sig till arrangemanget.

Kriterium 2: Försäljningen av alkoholdrycker (Fotnot: 5) skulle kunna göras utan vinstintresse, men då det sker under ett arrangemang så är det hela arrangemanget samt alla delar av arrangemanget, som ska vara utan vinstintresse (Magnusson red. 2009), vilket det ofta är (>Se kap. 3.1.13 Deltagarvärdering<). Dock är ett arrangemangs deltagaravgift att betrakta som en ”annan kostnad” för deltagarna (Magnusson red. 2009). Därmed måste hela arrangemanget vara gratis för att tillstånd för alkohol-servering inte ska behövas.

Kriterium 3: Lajv arrangeras sällan i lokaler där yrkesmässig försäljning av alkohol- eller lättdryck äger rum.

Av ovanstående resonemang går det att dra slutsatsen att de allra flesta lajvarrangemang kräver serveringstillstånd om de avser att servera alkoholdryck (alkoholhalt över 2,25 volymprocent). Serveringstillståndet söks av ansvarig, som avser att sköta försäljningen av alkoholdryck (Säterhed red. 2008).

Alkoholutskänkning samt förtäring får endast ske på det område som tillståndet reglerar. Den som står som tillståndshavare på serveringstillståndet har ansvar för ordningen inom försäljningsstället i enlighet med Ordningslag (1993:1617), alkohollag (2010:1622) samt kommunens egna bestämmelser.

 

FOTNÖTTER:

  1. Alkoholdryck definieras här likt alkohollagen (2010:1622) 1 kap. 5 §. ”Med alkoholdryck avses en dryck med en alkoholhalt som överstiger 2,25 volymprocent. Dryck som är alkoholfri eller som har en alkoholhalt om högst 2,25 volymprocent benämns lättdryck”.

 

 


 

Vad säger lagen om… tillståndsansökningar för att göra lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.1 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

Enligt Ordningslag (1993:1617) 2 kap. 4 och 5 §§ avgör ett evenemangs karaktär om det behöver tillstånd, anmälan till polis eller ingetdera. Tabellen är en sammanfattning över detta.

lilje-tabell2

Lajvarrangemang bör kunna betraktas som teater eller framförande av konstnärligt verk och bör därmed räknas till allmän sammankomst. Då arrangemangen dessutom oftast äger rum utanför detaljplanerat område behövs ej tillstånd eller anmälan till polis göras inför ett lajvarrangemang.

Arrangemangets säkerhet bör emellertid alltid prioriteras. Därför kan polis, räddningstjänst och ambulans, med fördel informeras om arrangemanget.