Vad säger lagen om… ansvar för skadeförhindring och skadebegränsning och lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.5 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1″).

 

3.1.5 Skadeförhindrande och skadebegränsande åtgärder

Den enskilde, vare sig det är en fysisk eller juridisk person, har ett primärt ansvar för att skydda liv och egendom och att inte orsaka olyckor. Begreppet den enskilde omfattar allt från en enskild medborgare till företag, föreningar och organisationer (Bengtsson, 2010). I första hand är det den enskilde som ska vidta och bekosta åtgärder som syftar till att förhindra olyckor och begränsa konsekvenserna av de olyckor som inträffar (Proposition 2002/3:119, s. 35 f). Ingripandeskyldigheten för stat och kommun infaller först när den enskilde inte själv klarar av att skydda sig (SOU 2002:10 s. 152 f.). Med andra ord är det den enskilde som bär det primära ansvaret för att förebygga och hantera olyckor. Det är enbart när den enskilde inte kan hantera olyckan som det allmännas ansvar för att bedriva räddningstjänst träder in, vilket i sig inte fråntar den enskilde dess ansvar för dess egendom (Bengtsson, 2010).

Eftersläckning vid till exempel en skogsbrand räknas normalt inte som räddningstjänst, vilket innebär att kostnaderna som uppstår vid eftersläckning ska belasta ägaren eller dennes försäkringsbolag. Fullföljer inte ägaren sina förpliktelser kan räddningsledaren besluta om att räddningstjänsten ska genomföra eftersläckningen på ägarens bekostnad, utan ägarens uttryckliga beställning eller godkännande (Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 3 kap. 9 §)(Bengtsson, 2010).

Byggnader på lajv är ofta av en kulissartad natur och kan många gånger monteras ner och upp igen utan större besvär. Många områden har emellertid byggt upp fasta byggnationer. Då kan också högre krav komma att ställas på ägarna eller nyttjanderättshavarna. I Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 2 kap. 2 § står det att ”ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skall, i skälig omfattning, hålla utrustning för släckning av brand och livräddning vid brand eller annan olycka”. Till exempel brandsläckare och brandvarnare. Denne ska också ”vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand”.

Med nyttjanderättshavare menas inte den tillfälliga deltagaren/besökaren utan det syftar på den som i egenskap av arrendator, hyresgäst eller annars innehar egendom med nyttjanderätt (Proposition 2002/03:119, s. 51 samt Proposition 1985/86:170, s. 84). Med andra ord arrangören eller områdesansvarige. Begreppet ”annan anläggning” skulle kunna tolkas som ett arrangemangsområde. Det är därför troligt att krav kan ställas på ett lajvarrangemang att det ska finnas utrustning för ”släckning av brand och livräddning vid brand eller annan olycka”, då det ställs sådana krav på anordnade campingplatser (SRVFS 2004:12).

Som tidigare nämnts så ställs det även krav på att ett arrangemang ska se till att ”förebygga brand och hindra skador eller begränsa skador till följd av brand” viket borde betyda att krav kan ställas på ett arrangemang att till exempel eldstäder måste kontrolleras som ett led i det förebyggande arbe tet. I Statens räddningsverks författningssamling (SRVFS 2004:3) tolkas det att ett skäligt brandskydd innebär att man bör bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete (Systematiskt brandskyddsarbete (SBA) = Kan ses som ett sätt att ha ordning och reda i sitt brandskydd. Dokumentationen av brandskyddet bör anpassas efter verksamheten och vara tillräcklig för att säkerställa underhåll och att skäliga brandskyddsåtgärder, både tekniska och organisatoriska, vidtas (MSB, 2011). )

Tillfällig camping i till exempel skog eller äng omfattas dock inte av anläggningsbegrepp ovan (SRVF 2004:12). Säkerheten bör emellertid prioriteras och arrangören bör se till att det även här finns utrustning att tillgå och att ett aktivt arbete bedrivs för att förebygga olyckor.

 

Ur juridisk synpunkt är det den som står som ansvarig i polistillståndet (om sådant finns) som är ytterst ansvarig för säkerheten på ett arrangemang (Säterhed red. 2008). Om säkerhetsansvaret delegeras till någon annan bör detta skriftligt dokumenteras, tillsammans med en arbetsbeskrivning där det framgår vilket ansvar och vilka befogenheter som överlåtits.

Annonser

Vad säger lagen om… eldningsförbud?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.3 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.4 Eldningsförbud

Enligt Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor, 2 kap. 7 § får en länsstyrelse och en kommun meddela föreskrifter om helt eller delvist förbud mot eldning utomhus, samt om liknande förebyggande åtgärder inom sitt geografiska område. Föreskriftsrätten kan delegeras till räddningschefen eller något annat befäl inom räddningstjänsten för att denne ska kunna fatta snabba beslut inom kommunen (Kommunallag (1991:900), 6 kap. 33 §). Detta gör att den instans som fattar beslut om eldningsförbud kan variera i landet (DinSäkerhet.se, 2011).

Förbudet kan meddelas efter behov eller som ett permanent förbud som gäller under vissa förutsättningar, till exempel när SMHI:s brandriskprognos är stor brandrisk eller mycket stor brandrisk (Bengtsson, 2010). Eldningsförbud kan också utlysas om det finns andra orsaker som bidrar till en situation där eldningsförbud kan vara befogad. Till exempel vid evenemang där eldning är en naturlig del eller under vissa högtider på året (Sandahl, 2004). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utomhus kan dömas till böter (Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 10 kap. 3 §).

Riktlinjer över vad som är tillåtet att göra och vad som inte är tillåtet, under rådande eldningsförbud, varierar i landet. Det är därför svårt att ge några generella riktlinjer (MSB, e-post den 20 juli 2011). Arrangemanget bör därför vända sig till den lokala räddningstjänsten eller kommunen för att kolla upp vad som gäller inom kommunens gränser samt om man kan göra avsteg från dessa.

Om det kommer råda eldningsförbud eller inte, påverkar ett arrangemang avsevärt då eld används till matlagning, värme och ljus. Arrangören kan ta hjälp av SMHI:s brandriskkartor (https://www.msb.se/sv/kunskapsbank/Kartor/Brandriskkartor) för att bilda sig en egen uppfattning om det är hög eller låg risk för att eldningsförbud kommer att utlysas och planera utefter detta. Viktigt att betona är att det fortfarande är kommunen eller räddningstjänsten som beslutar om eldningsförbud ska råda eller inte. Enstaka regnskurar behöver inte betyda att brandrisken minskar tillräckligt för att eldningsförbud ska hävas (Sandahl, 2004).

Därför ska ett eventuellt eldningsförbud alltid kontrolleras innan och under arrangemanget med räddningstjänsten eller kommunen och informationen spridas till deltagarna.

Vad säger lagen om… ”stöld” av lajvprylar och ”intrång” i tält.

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.12 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

I Brottsbalken (1962:700) 4 kap. 6 § går det att läsa: ”Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter”. Hemfridsbrott avser både vanligt inbrott och situationer där en gäst inte vill avlägsna sig. Med bostad menas en plats som är bebodd och kan således avse både tält (Lagen.nu, 2012) och lajvhus. Detta innebär att det är förbjudet för deltagare och arrangörer att gå in i andras bostad utan tillåtelse. Likaså är det förbjudet att stjäla något. Detta kan ställa till med speltekniska besvär då stjäla eller smyga in i ett tält utan tillåtelse ibland kan vara moment som ingår i spelet. Att stjäla något på lajv innebär att det lämnas tillbaka till ägaren efter arrangemanget. Med andra ord är det mer likt egenmäktigt förfarande, men ett lagbrott oavsett. Om arrangemanget vill att deltagare ska kunna ta sig in i andras bostäder eller stjäla måste en tillåtelse finnas. Detta kan regleras i ett avtal i samband med att deltagarna anmäler sig till lajvet. Dock kan ingen tvingas underkasta sig dessa regler om de inte vill. Alternativet är att neka deltagaren tillträde till arrangemanget.

Vad säger lagen om… att dirigera om trafik.

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.10 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.10 Dirigering av trafik

Enligt Vägmärkesförordningen (2007:90) får endast polisen, bilinspektör, vägtransportledare eller någon som har förordnats att övervaka trafik, dirigera trafik. Att dirigera trafik utan förordnande är straffbart. Tillstånd från polisen krävs för att få dirigera trafik (Säterhed red. 2008). Informella anvisningar av trafik, utan rätt att kräva trafikantens lydnad, är dock acceptabelt enligt Transportstyrelsen22.

Skyltar eller liknande får inte sättas upp på vägmärken eller dess stolpar enligt Vägmärkesförordningen (2007:90), 1 kap. 5 §. Reklamskyltar eller liknande får heller inte placeras närmare än 50 meter från ett vägområde enligt Väglagen (1971:948) 46§. Länsstyrelsen och kommun kan ge tillstånd att sätta upp egna skyltar genom bygglov (Fotnot: 23). Väghållaren, Trafikverket eller kommunen, kan ge tillstånd till fast vägvisning i form av svart varselgemen text på vit bakgrund. Vid tillfälliga större arrangemang kan väghållaren ge tillstånd till grön/vit vägvisning (Fotnot: 24). Väglagen gäller inte enskild väg, men vid enskild väg inom ett detaljplanerat område gäller Plan och bygglagens (2010:900) krav på bygglov för skyltar (Fotnot: 25).

Enligt Lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning §5, får inte skyltar sättas upp som avvisar allmänheten från ett visst område, som är av betydelse för frilufslivet, utan tillstånd av kommunal myndighet. Tillståndet behövs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig av något annat skäl.

Om ett arrangemang är i behov av att spärra av, sänka hastigheten eller skylta på vägar kring arrangemangsområdet, bör kommunens trafiksamordnare kontaktas. Denne vet troligen vad som gäller, vem väghållaren är samt var man bör vända sig (Säterhed red. 2008). Alla som berörs i närområdet bör dessutom informeras om vad det är som händer och om den belastning som kommer att vara på vägen samt de restriktioner som tillfälligt sätts upp.

FOTNÖTTER

22 Transportstyrelsen, e-post den 29 juli 2011.

23 Transportstyrelsen, e-post den 20 juli 2011.

24 Transportstyrelsen, e-post den 20 juli 2011.

25 Transportstyrelsen, e-post den 20 juli 2011.

Vad säger lagen om… djur på lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.9 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.9 Djur

Ibland önskar deltagare ta med djur på lajv. Om djur tillåts på arrangemanget bör arrangören ha planerat för hur dessa djur ska kunna vistas på området utan att de medför ökad risk för övriga deltagare. Detta kan behövas göras genom att reglera var djuren får vistas eller vad personer i djurens närhet får göra. Till exempel kan en ryttare till häst bli skadad om hästen blir skrämd under ett rövaröverfall eller så kan en hund attackera rövarna om denne uppfattar dem som hotfulla.

Vid val av lajvområde bör arrangemanget även ha i åtanke de vilda djur som finns i området och om dessa kan utgöra en fara för tamdjuren eller deltagarna.

3.1.9.1 Hundar

I Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, 16 §, går det att läsa att: ”Under tiden den 1 mars till 20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt”. Detta är samma bestämmelser som tidigare ingick i jaktlag (1987:259), 6 §. Orsakar hunden skada blir ägaren ersättningsskyldig enligt lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, 19 §.

3.1.9.2 Hästar

Användandet av hästar får inte medföra nämnvärd skada eller olägenhet för markägaren (Agria, 2010). Då hästen ofta sliter hårdare på marken än vad människor gör, bör arrangemanget föra en dialog med markägaren om dennes syn på detta. Efter begäran från markägaren kan kommun eller länsstyrelse besluta att ridning ska förbjudas på vissa vägar (Bengtsson, 2004).

3.1.9.3 Jakt

Jakt förekommer i större eller mindre omfattning på all mark där jakt kan bedrivas. Varje markägare har jakträtten på sin mark oavsett om marken är stor eller liten. Om markägaren inte själv vill jaga kan denne helt eller delvis upplåta jakträtten till någon annan (Svenska jägareförbundet, 2010a). Jaktsäsongen i Sverige omfattar i huvudsak hösten samt vintern (aug-feb) och det är regeringen som fastställer jakttiderna som ses över vart tredje år. Jakttidens start och längd för en viss viltart kan variera avsevärt inom olika delar av Sverige (Svenska jägareförbundet, 2010b). Arrangören gör därför klokt i att ta kontakt med jakträttsinnehavaren på lajvområdet för att säkerställa att ingen jakt kommer äga rum samtidigt som arrangemanget. Även angränsande markers jakträttsinnehavare kan behöva kontaktas om det finns risk för att deltagarna söker sig in i dessa områden.

Vad säger lagen om… ansvar för att slå larm?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.6 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.6 Alarmering

Alla och envar har en skyldighet att tillkalla hjälp vid inträffade olyckor då personerna på olycks-platsen inte är förmögna att själva hantera situationen enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 2 kap. 1 §. Detta gäller även vid överhängande fara. Vidare måste alla även varna den som är i fara. Dock menar lagstiftaren att det inte går att ställa särskilt höga krav på den enskilde att utföra varningen (Proposition 2002/03:119 s. 103 f). Trots detta borde ett arrangemang utarbeta ett system för att sprida information i syfte att varna deltagare för överhängande fara såsom skogsbrand eller eldningsförbud. De bör också utarbeta ett system för hur arrangemanget ska kunna söka hjälp av till exempel ambulans eller räddningstjänst.

Enligt Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, 6 kap. 10 § har de myndigheter som ansvarar för räddningstjänst en skyldighet att se till att allmänheten har möjlighet att påkalla hjälp från dessa myndigheter till exempel genom att ringa SOS-alarm. Platser med dåliga möjligheter för alarmering av samhällets hjälpresurser kan förses med särskilda nödtelefoner som är direktkopplade till en larmcentral (Bengtsson, 2010). Detta torde då främst gälla områden där mobiltäckning inte finns eller där det inte finns andra möjligheter att larma. Det framgår dock av propositionen till Lag (2003:778) om skydd mot olyckor att det är den enskilde som ska bekosta åtgärder som syftar till att förhindra olyckor och begränsa konsekvenserna av dem.

 

 

Vad säger lagen om… allemansrätt (tält, fordon, nedskräpning mm.) och lajv?

Citerat, med tillstånd, från sektion 3.1.4 i Liljeroth, Peder. 2012. Arrangemangssäkerhet – En studie av beroenden och risker under lajv. Report 5376. Brandteknik och Riskhantering, Lunds tekniska högskola, Lunds universitet: Lund. Tillgänglig för nedladdning här: https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4157445

Om inga internlänkar finns i blogginlägget, så får du titta i orginalkällan för att hitta referenser (exv. “Bengtsson 2004”, eller “sektion 4.1).

 

3.1.3 Allemansrätt

Allemansrätten innebär i stort att alla och envar har en begränsad rätt att använda någon annans fastighet (mark och vatten) främst genom att färdas över den och under kortare tid uppehålla sig där. Denna rätt gäller även om inte ägaren eller den som annars bestämmer över fastigheten har samtyckt till att marken eller vattnet används. Allmänheten får dock inte ta sig sådana friheter att markägaren eller fastighetens invånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada. Man får till exempel inte färdas över mark med nyplantering av skog eller åkermark mellan sådd och skörd. Däremot får man färdas över en skogsplantering som inte är nyplanterad, skogsmark, äng eller betesmark. Den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, orsakar skada på egendom är enligt allmänna regler skyldig att ersätta skadan (Bengtsson, 2004). 35

Miljöbalken (1998:808), 7 kap. 1 § föreskriver att var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den. Det vill säga den att som rör sig i skog och mark är skyldig att ta hänsyn till växt- och djurliv likaväl som till andra människor som ägnar sig åt friluftsliv (Bengtsson, 2004).

En större grupp som håller till på ett begränsat område kan orsaka större skador och obehag för en markägare än denne rimligen bör tåla, även om varje enskild person är varsam och hänsynsfull. Syftet med allemansrätten har varit att reglera den enskildes rörelsefrihet i skog och mark och inte att underlätta för någon att affärsmässigt använda marken på markägarens bekostnad. En dom i Högsta domstolen, det så kallade ”Forsrännarmålet” (NLA, 1994), fastställde dock att det inte fanns något hinder att utnyttja allemansrätten kommersiellt. Vidare sägs det i ärendet att, markägaren ändå kan förbjuda detta, om nyttjandet är så intensivt att det medför skador och olägenheter av betydelse för markägaren. Om till exempel en stig trampas upp av en större grupp individer kan detta ses som skada på markägarens mark, varvid till exempel arrangören kan få ersätta bevislig ekonomisk skada om denne borde ha insett risken med att sällskapet passerade över den känsliga marken (Bengtsson, 2004). En arrangör bör därför alltid skaffa medgivande från markägaren till arrangemang som medför klara skaderisker, samt se till att deltagare inte passerar över särskilt känsliga områden (>Se kap. 4.4.1.4 Avspärrning i orginalkällan<).

 

3.1.3.1 Fordon

Rätten att färdas i skog och mark har aldrig innefattat trafik med motorfordon (Bengtsson, 2004). Den som äger enskild väg har rätt att förbjuda motortrafik på vägen. Trafik med motordrivna fordon anses medför sådan risk för förslitning av enskilda vägar att den som skall underhålla vägen inte rimligen skall behöva tåla trafiken. Förbudet skall vara utmärkt med vägmärke eller på annat tydligt sätt (Trafikförordningen (1998:1276), 10 kap. 10 §). Överträdelse kan medföra bötesstraff (Trafik-förordningen (1998:1276), 14 kap. 3 §).

Om statsbidrag utgår till underhållet av enskild väg måste den i regel hållas öppen för allmänhetens biltrafik. Detta som en motprestation för bidraget. Efter begäran från markägaren kan kommun eller länsstyrelse besluta att också annan trafik kan förbjudas på väg såsom ridning (Bengtsson, 2004). Parkering av motorfordon få troligen ske där man får färdas eller intill vägen, då det inte räknas som terrängkörning. Detta förutsatt att parkeringen inte medför någon skada eller olägenhet för markägaren samt att bilisten respekterar ett uttryckligt förbud mot parkering på viss plats (Bengtsson, 2004).

 

3.1.3.2 Tältning och eldning

Vid tältning hävdas det ibland att ett dygn ska vara en tidsgräns. Det är dock svårt att finna ett auktoritativt stöd för att just denna gräns skulle vara juridiskt viktig (Bengtsson, 2004). Sannolikt har det mer betydelse hur pass diskret tältningen är. Sker tältningen dessutom långt ifrån ett bostadshus i ett skogsområde får man troligen stanna flera dagar. Det är däremot tveksamt om ens en natts tältning kan accepteras i närheten av en bostad (Bengtsson, 2004). Hänsyn måste även tas till att en grupp som tältar har större påfrestning på marken än vad en enstaka individ har. Vid sådana läger bör kon-takt med markägaren först ske.

Eldning i skog och mark är tillåtet bara med största försiktighet. Den som eldar kan bli ersättnings-skyldig för eventuell uppkommen skada.

 

3.1.3.3 Naturprodukter

Rättsreglerna är ganska precisa, när det gäller vad man får plocka i naturen. Enligt Brottsbalken (1962:700) 12 kap. 2 § få allmänheten inte tillgodogöra sig vad som helst. ”Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant som ej är berett till bruk dömes för åverkan” (till böter). De naturprodukter som inte omtalas i denna bestämmelse får plockas, såsom vilda bär, vilda blommor och andra örter, svamp och kottar. Mindre nedfallna grenar och kvistar räknas inte som vindfälle och kan plockas från marken. Det är troligt att enstaka löv och gräs som växer i skogen, där inte skogsbete förekommer, får plockas. Dessutom får troligen även enstaka mindre stenar plockas (Bengtsson, 2004).

 

3.1.3.4 Nedskräpning

All nedskräpning utomhus på platser dit allmänheten har tillträde eller insyn är förbjudet enligt Miljöbalken (1998:808), 15 kap. 30 §. Detta gäller med andra ord både i naturen och bebyggda områden (Bengtsson, 2004). Enligt Miljöbalken (1998:808), 29 kap. 7 och 11§§ kan den skyldige straffas om inte nedskräpningen kan anses som ”ringa”. I bedömningen tas hänsyn till om skräpet kan medföra obehag för andra eller risk för skada på människor, djur eller annan egendom samt till hur pass välbesökt platsen är. Det är svårare att få bedömningen ringa vid välbesökta platser.

Hänsyn tas dessutom till den totala nedskräpningen. Om flera personer slänger en konservburk var i ett skogsområde kan det samlade resultatet innebära ett ingripande mot den enskilde nedskräparen, då det i detta fall inte anses som ringa i lagens mening (Bengtsson, 2004). Arrangemanget bör därför se till att nedskräpning i naturen inte sker genom att erbjuda möjligheter för deltagarna att slänga skräpet på avsedda platser (>Se kap. 4.3.5.2 Sophantering<).

 

Av resonemangen i kapitlen ovan kan slutsatsen dras att ett större lajvarrangemang inte kan arrangeras med stöd av allemansrätten, utan tillstånd från markägare krävs.